Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALFRID VASENIUS.
Uppvuxen i ett förmöget hem, hade Frese dock själf fått pröfva
»lyckans sällsamma lott» och blifvit om icke nödlidande, så åtminstone
»medellös». Och rundt omkring sig hade han naturligtvis under dessa
hårda tider sett än mera nöd och elände. Alt sådant hade lärt honom
att äfven på detta område inse »fåfängligheten» af mycket som männi
skorna eftersträfva. Han ifrar därför mot girighet och egennytta,
och mot »folk af igla art och sinne, som stinne gå af andras svett
och blod». Den rike bör icke »spotskas», emedan han snart nog kan bli
fattig; och den fattige bör låta sig nöja. Men själf beder skalden dag
ligen till sin Gud: »Hjälp att jag icke lefver af andras nåde».
Ifrån det förgängliga och fåfängliga i rikedomen söker sig skal
den fram till hvad som har mera kärna, och han finner hvad han
söker uti arbetet och friheten. »Arbete med ro och hvila är glädje»,
så lyder titeln på en hans dikt, där han visserligen säger sig veta
»att den dom står fast vid sig: Du skall med anlets svett och
möda nära dig» men han tillägger: »Dock gladelig»; arbetet är
sålunda för honom icke mera en förbannelse. Nej tvärtom, det är en
välsignelse, såsom vi finna i dikten »Herde- och landtlefvernes ljuflighet».
Alt är fåfängligt, därmed börjar han: »höghet kan en ej, ej rikdom
båta, under gyllen duk man sorgse hjärta bär». Därför söker han
ensligheten, ty denna ger honom frihet, och endast friheten »kan oss
nöje lofva». Denna enslighet och frihet söker han på landsbygden, men
ej därför att man där får endast leda får i rosenband och spela på
herdepipa; nej, men emedan
Där kan man sin sorg vid plogen glömma,
Och sin hälsa kan man där med avbet få;
Uppå hårda strå om rosor drömma,
Rosor drömma om uppå de hårda strå.
Ja det säges uttryckligen att det är bonden som njuter denna
»landtlefvernes ljuflighet» och hans olika sysselsättningar uppräknas, alt
för att visa att: »Sällan ledsnar den som något göra har».
I denna sin sympati för samhällets lägsta lager står Frese bland
sina samtida temligen ensam, åtminstone känner jag ingen skald från
denna tid, som skulle förmått skildra bondens lif på en gång så rela
tivt troget och med sådan poetisk värme som han. Och hvad mera
är, äfven den följande tiden hann på länge icke utöfver hans stånd
punkt i detta afseende fru Nordenflychts herdedikter äro t. ex. vida
mer arkadiska.
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
