Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i kunsten og i livet
I to vil danske være.
brænd disse böger, för de selv dig brænder!
P
. AUG. GÖDECKE.
och till hvilka han-sedan vänder de två kärnsunda stroferna:
Hil sidde I da, mand og viv, ved disk og dug, om bord og fad,
med borneflok og bogreol, ved bog og vugge lige glad,
med hjærtet ungt og sindet lyst og hånden übehandsket:
Tak, for det håndslag, venner!
det er dog ej forfransket.
Stolt troner Frankrigs gode kunst; den ægte fik vort hyldingsråb,
men I, så lidt som jeg, er med at holde skifting over dåb ;
i kunst og liv en afart gör kun Frankrig liden ære :
Ett hem af den arten är mer värdt än tio andra och torde ersätta
förlusten af åtskilliga, om det skulle gälla isolation. För öfrigt tro vi
oss just i den omständigheten, att Drachmann nu sätter hemmet och
dess helgd och skönhet så högt, finna en borgen för, att han ej skall
vackla tillbaka till sina forna vänners ståndpunkt alldeles så lätt, som
motståndarne redan förutspå. Det finnes nämligen ett oöfverstigligt
svalg befäst mellan det goda hemmet i Norden och den nya franska
skolan, det finnes oöfverskyleliga motsatser och fiendskapsämnen dem
emellan, som skola göra sig mer gällande, ju mer vi alla få tid att
nyktert se saken an. Det animaliska, som slår oss till mötes från de
bättre alstren af denna skola, är redan vidrigt för oss; det bestialiska,
som följer tätt bakom, revolterar oss. Vi känna solidariteten med våra
barn, ansvaret för framtiden; därför kunna vi aldrig sluta fred med
en riktning, hvilken skall förgifta dem. »Brænd disse böger», skriar
Drachmann härom högljudt till sin son, »brænd disse böger, för de selv
dig brænder»:
Kast disse böger, dreng, på ilden fluks,
og svar mig ej, at de blev anbefalet
af mænd, som just ej selv har skrevet juks!
Jeg giver dig, drakonisk, den instruks:
Brænd dem, för selv din unge sjæl de brænder!
•Jeg toer ej, som Pilatus, mine hænder
og lader med et let, romansk bon mot
historien gå sin gang, indtil den ender.
Denna strof är i själfva verket det vigtigaste i hela denna Drach
manns diktsamling; ty här har han stält saken på sin spets, och han
men er man först derinde,
så bliver man der længe,
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
