Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD MOLANDER, VÅRFLOD.
Ej ett ord säges i stycket om dessa »grönas» stora grundsats, att män
niskan skall lära sig vara hel, vara sann inför sitt eget medvetande
liksom inför verlden. Wolff’ borde, om författaren velat vara fullt
rättvis, ha kommit till insigt om sin dubbelhet på ett alldeles annat sätt
än hvad han nu gör. Genom sitt handlingssätt hade han ju svikit
sin egen sträfvan men det säges ingen enda gång i Vårflod.
Kristoffer är den andra ungdomen, som skall omvändas. Han är
mycket mera man än Wolff, och det behöfs blott en riktigt kraftig
uppryckning för att han skall vakna ur den dåsighet, dit en förfelad
ungdom sänkt honom.
Han har egenskaper, för hvilka man kunde tycka om honom.
Om han blott underläte att svamla in sig i storordiga fraser, han också.
Han säger på ett ställe karakteristiskt nog för författaren »jag
har slitit en hund, och ändå kan man inte säga att jag fört verl
den så särdeles långt framåt.» Och så talar han om, hur han försökt
att bli »biltog och stor», och det gjorde han genom att stjäla pengar
och rymma.
Författarens konsekvenser äro verkligen egendomliga. Men har
Kristoffer förut varit loj, så blir han efter omvändelsen en skräflande
bråkmakare, som inte tiger en minut. Det är han, som säger åt
Wolff de ord, som borde blifvit yttrade till Kristoffer själf: »Du bråkar
och brammar så förbannadt utan att det tjänar någonting till.» Och
på ett annat ställe: »Du skall vara tyst, när du inte har någonting
att säga.»
Den enkla slutsats, Kristoffer kommer till den att man skall
vara karl själf, innan man börjar reformera verlden klär sig i be
synnerliga ord och ser till och med ut att vara synonym med åsigteu,
att man bör sluta sig inom sitt skal och ej bry sig om andra.
Ty samhället omdanar man ej så lätt, och det är knappast ens
värdt att försöka. Denna slutsats, dit en och annan författare
Elster till exempel kommit i sina böcker, framgår här ej till följd
af ett lifs svikna förhoppningar, som stäckt tron på framtiden, utan
som en hoppfull följd af hvad ynglingen lärt i lifvets strid. Hopp
full, ty det är med den åsigt, han skall gå ut i lifvet och börja verka.
Han har lärt sig att bli en kälkborgare och att sköta sig själf. Där
med slutar stycket, och det är meningen, att detta slut skall verka
glädjande och lyftande. Det är än en gång ej ironi utan fullt
allvar.
Och öfver denna upptäckt är Kristoffer så glad, där han går om
kring och berömmer sig öfver sin nya människa, att han blir minst
sagdt löjlig, och så att man tviflar på att alt det vackra, han säger
om sig själf, skall realiseras, när verkligheten kommer, denna verk
lighet, som lätt nog tycks ha nedtryckt honom, då han i Amerika
A’ar hänvisad till egna krafter.
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
