Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk tidskrift. 1884. 27
HARALD MOLANDER, VÅRFLOD.
Man undrar, om han ej till slut kommer att bli en inbiten egoist,
en riktig »kälkborgare» och »reaktionär.» Han har ansatser därtill.
Som en motsats till Kristoffer och Wolff står presten Sten
borg, representanten för dem, hvilka efter ett stormigt ungdomslif
flytt i religionens armar, begagnande denna som ett döfvande läke
medel. Som motsats i synnerhet till Wolff är han bra på sin plats,
men för styckets handling har han alls ingenting där att göra
annat än att ta emot ohöfligheter af de öfriga uppträdande och
de äro just ej artiga, hvarken damer eller herrar och att springa
och öppna dörrar för alla som ringa. Afven han skymmer ofta bort
sig själf genom sin dunkelhet, och han blir alt för ofta lik den nu
mera ganska vanliga teater- eller snarare romanpresten, fastän han
här fått ett par sant mänskliga drag bland alla de presterliga och
bland alla fadda och ömkliga, som göra honom så ointressant. Om
typen är sann, det kan jag ej afgöra.
I allmänhet känner man alls ej igen de figurer, som uppträda i
stycket. Man har påpekat, att interiören är långt ifrån stockholmsk
och familjen German alls ingen stockholmsfamilj. Det fins ingenting
lokalt, ej en gång svenskt i stycket, och detta kan aldrig få namn
af någon sedeskildring från vår hufvudstad.
Sigrid, styckets kvinliga hnfvudperson, är ej häller någon svensk
flicka. Takt har hon föga och är liksom brodern ytterst bråkig mot
sin omgifning. Hänförd som hon lätt blir af alt stort och sant, gör
hon ingenting annat än »söker sig själf», medan hon i sin brusande
häftighet begår den ena öfverdriften efter den andra eller snarare
ämnar begå dem, ty slumpen står på hennes sida och hindrar hennes
tilltag att draga sina naturliga konsekvenser efter sig. Det är för
modligen meningen, att Sigrid skall vara en typ för vår tids unga
dam, sådan denna blifvit genom sin uppfostran och genom läsning
af alt nytt, hvilket hon ej kan smälta, trots sitt skarpa hufvifd. Ty
godt hufvud är det väl författarens mening att hon skall ha, fast
hennes handlingar just ej äro bevis därför. Hon har förläst sig på
Wolffs och andra realisters böcker, men någon grund att bygga sitt
lif på, då de gamla idealen ramlat, finner hon naturligtvis ej i dem
det vore stridande mot styckets tendens och så blir hon ett
vacklande rö, som kastar omkring sig stora ord. Trots det blodlösa
hos Sigrid ty hon är ju en abstraktion väcker hon likväl åt
minstone någon medkänsla framför de ofriga figurerna, detta kanske
till följd af den präktiga tolkning {tolkning är här rätta ordet) som
fröken Björkegren gaf henne, då stycket uppfördes. Men lefvande
blir Sigrid dock aldrig.
I fru Agrells Dömd gjorde vi bekantskap med en flicka, som
haller aldrig visste hvad hon ville. Men hon var hvarken stark som
Sigrid eller forlast som hon utan en helt vanlig liten flicka, som
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
