Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. AF GEIJERSTAM OCH JONAS LIE.
makt, hvarmed passionen griper sitt offer, väsentligen blott, men gör det
i mycket distinkta drag, själfva utsidan af förloppet, d. v. s. hvad en
åskådare skulle sett, om han varit osynligt närvarande; men man blir
dock böjd att antaga, ej minst då man bemärker de reflexioner, med
hvilka han låter presten i berättelsen beledsaga hvad som skett, att förfat
taren tänker sig något rent naturlagsmässigt bakom de ohyggliga upp
träden han skildrar.
En man, Karlson, som varit lösaktig i sin ungdom och därefter en
vild sälle, och som också därför två gånger varit tingsförd och en gång
»setat inne», vinner en god och redbar maka till äkta. Hon är åtta år
äldre än han, men rask och duglig, och i fem år synes det, som om hon
besegrat sin mans onda böjelser. Men då inträffar en förändring, han
blir med ens inbunden och fåordig. Det är en tjänsteflicka, Malin, också
af lösa föregåenden, som kommit i huset, och som snärjt honom i sina
nät. Först sedan syndens snara redan länge nog förenat de brottsliga,
upptäcker hustrun, huru hon är forfth’delad ; men hon tiger i det längsta
och barer sitt kval för sig själf. Det sätt, hvarpå Geijerstam skildrat
hennes förhållanden härvid, är af stor förtjänst. Men utbrottets stund
kommer, då hon ej längre kan kufva det uppror, som rasar i hennes
hjärta. Beskrifningen på detta utbrott är, liksom skildringen af upptäck
ten, ohöljdt naturalistisk. Vi för vår del tro visserligen, att båda sakerna
skulle kunnat framställas lika kraftigt och i djupaste mening sant utan
denna låtom oss kalla det »tydlighet», men vi beskylla icke Geijerstam
här för något ockrande på det råa, utan antyda blott, att vi här hafva
teorien om natursanning framför oss i konsekvent och hård, om också ej
ytterlig tillämpning.
I det följande synes ärnnet gripa författaren på ett hvad vi ville
kalla mera rent poetiskt sätt. Mannen och pigan mörda husmodern; men
de hafva ett oanadt vitne, som ser dem och som rapporterar till presten
hvad som skett, så att denne vet sanningen, redan innan mannen kom
mer att anmäla sin hustrus »dödsfall». Detta gifver presten anledning att
följa Karlson hem att se den döda, han har ej sett henne på så länge,
och härmed är brottslingens säkerhet med ens tillintetgjord. Karlson anar
sig genast upptäckt, och det sätt, hvarpå Geijerstam skildrar hans därpå
följande svaghet, hörer till det bästa och mest gripande, vi sett af hans
penna. För en enda liten anmärkning af presten invid den dödas bädd
störtar han hjälplös till golfvet och säger sedan ej ett ord att dölja sitt
brott. Här har det i bättre mening mänskliga ändtligen fått luft.
Denna slutscen är i all sin enkelhet mycket storartad; men vi kunna
dock ej undgå att erinra författaren om, huru han i själfva verket och
med än enklare apparat kunnat göra densamma ännu mycket mer gri
pande. Hvarför på förhand underrätta presten? Huru mycket väldigare
skulle ej det förlopp varit, som upprullat sig, om denne ej anat, att han
haft en brottsling framför sig, förr än denne röjt sig själf?
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
