Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. AF GEIJERSTAM OCH JONAS LIE.
Den ännu återstående berättelsen, »Karin», är mycket olika de öfriga.
Här träder i förgrunden en flicka, omgifven af författaren med en ypper
lig skildring af våren, och själf sund, vårfrisk och ren. Hon är tjänste
flicka på en bondgård och är genom besvarad kärlek fäst vid sonen i
huset. Husmodern, som emellertid är en kvinna af den gamla, bastanta
stammen, som vet hvad gods och guld duga till, bryter detta kärleksför
hållande och gifter bort sin svage son med en förmögnare kvinna. Här
med börjar den andra afdelningen af Karins lif, försakelsens, tålamodets
och den högre förtröstans period, och denna räcker till hennes lefnads
afton. Det är oss en glädje att erkänna, att hr Geijerstam tecknat hela
detta förlopp med mycken finkänslighet och med många träffande iakt
tagelser. En pröfning kommer sällan ensam, och Karin får erfara, att de
onda dagarna kunna blifva både många och långa; men hon har ett fäste
inom sig och är stark, där de flesta skulle varit svaga. Det är den
barnsliga visshet, hon eger, om Guds goda afsigt med pröfningen, som
ej blott upprätthåller henne i försakelserna utan äfven gifver henne för
måga att till slut med tacksägelse se tillbaka på de lidanden, hon ge
nomgått.
Denna andeligt sunda Karin ger således en vacker dementi åt prestens
i den förra berättelsen skäligen Hacka teori om kristendomens vanmakt
mot det onda i verlden. Stora brott och synder med anor från hedenhös
stå nog upp från de döda gång på gång och påkalla ny strid. Men icke
är detta ett bevis för, att den gamla, vilda naturen obrutet herskar ännu.
Tvärt om ådagalägger blotta tillvaron af sådana andliga segrare som Karin,
att lifsluften är en annan, och att brutala handlingar liksom brutala tänke
sätt äro efterlefvor af en råhet, som är dömd, icke ett sant vitnesbörd
om det, som verkligen lefver framåt.
Xär vi sista gången i dessa blad undersökte ett par verk af Geijer
stam och Lie, behandlade vi dessa författare i omvänd ordning. Denna
gång hafva vi studerat Geijerstam först och öfvergå nu till Lie. En
lämpligare brygga mellan båda kunde vid detta tillfälle ej gifvas än den
berättelse, som vi nyss något berört; ty är det så, att Lie, den gamle
diktaren, i sina senare verk, och allra mest i sitt senaste, »Familjen på
Gilje», på ett lärorikt sätt närmat sig de nya författarena, så har Geijer
stam å sin sida i berättelsen »Karin» utan fråga mer än någonsin förut
kommit till mötes de gamla. Tvifvels utan skulle differensen vara myc
ket liten och i synnerhet hetsigheten hafva betydligt undsluppits mellan
de båda s. k. skolorna, om det blott varit literatur och estetisk menings
skiljaktighet, som det varit fråga om. Detta uppenbarar sig bäst, när
man lägger vid hvarandras sida ett par verk sådana som »Karin» och
»Familjen på Gilje», vid hvilkas skapande författarena af skilda åldrar
varit skalder och väsentligen intet annat; ty här skimrar det rent mänskliga
igenom såsom hufvudsak på båda hållen, och att på ett gripande sätt
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
