Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk tidskrift. 1884. 28
G. AF GEIJERSTAM OCH JONAS LIE.
föga bemärkt, de s. k. »konditionerede» ute på landsbygden, och af den
nas lif i äldre tider har man blott obetydligt begagnat sig i literaturen.
En dikt från denna krets, som flertalet troligen föga känner, men som
genom sin kraftiga humor och naturtrohet helt enkelt är ypperlig, vilja
vi därför i detta sammanhang nämna, nemligen E—es (Elise Auberts)
»Et Juleminde». En annan, af större vidd och djupare lagd plan, är
Lies »Familjen på Gilje».
Det är omöjligt att ej frestas till skämtsamhet vid beröringen med
dessa en förgången tids konditionerede i Norge, som med sina traditioner
att vara herrskap och med sina relationer med de höga ämbetskretsarna
på ett sällsamt sätt förena alla småförtretligheterna af ringa lefnadsvilkor
och hela den trånga syn på tingen, som har sin grund i brist på växel
verkan med någon högre bildning. Ingen klok människa kan undgå att
märka, att en herremannaklass i så knappa förmåner som fyratiotalets
köpmän, näringsidkare samt militära och civila tjänstemän uppe i de öde
fjälldalarne i många stycken var ofördelaktigare stäld än den omgifvande
allmogen och därför också visar mer splittring, vacklan och haltande i
sin kultur än denna. Bonden var hvad han var och intet annat, medan
åter den hedervärde kaptenen på Gilje, som måste hemta en brorslott af
sin näring ur samma magra tegar som denne, köpte skalet af en herre
mannaställning, och detta mycket tunt, för priset af ständigt hotande
penningeförlägenhet. Detta är i grund och botten komiskt, och Lie har
också i sin naturalistiska verklighetstrohet med älskvärdt gemyt nästan
hela ijoken igenom låtit skildringen löpa på den yttersta utkanten af den
rand, där det rent lustiga tar vid. Vi tacka honom hjärtligt härför, ty
dels har det varit estetiskt rätt, dels har det verkat särskildt uppfri
skande i en tid, då godt lynne så länge varit i det närmaste bannlyst i
Nordens tongifvande vitterhet.
.Men skrattar man än så uppriktigt åt kaptenen på Gilje, så blir man
dock äfven vekt stämd inför hans bild, och man skulle vara färdig att
på ett visst vemodigt sätt hålla af honom, trots alla hans andra brister,
om man ej stöttes bort af de verldsliga beräkningar, åt hvilka han gifver
ett så bredt utrymme i frågan om sina barns val af lefnadslotter. Med
denna sin materialism ingriper han nämligen på ett afgörande sätt i dessas
framtid, och är det så, att Lie afser, att denna roman skall stå i någon sär
skild inre korrespondans till de nutida sedemålningarna, skulle antagligen
förbindelselänken utgöras af de omständigheter, genom hvilka den gångna
generationen barer ett medverkande ansvar för de lyten, som tynga
den nutida.
I själfva verket blir kaptenens på Gilje käraste barn, Inger-Johanna,
allra minst hvad fadern velat göra det till. Denna Inger-Johanna är
ypperligt tecknad, en seger iför skaldens konst. Från det första ögon
blicket, läsaren får lära känna henne, då hon springer kapp med sysko
nen i backen, och till det sista, då hon slutit sin afsigkomne älskades
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
