Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. DJURKLOU, SAGOR OCH ÄFVENTYR.
från Vermland, hans uppsats »Namn och känningsnamn bland allmogen»,
hans kostliga prestbild »Johannes Busemontanus», att icke nämna hans
redaktion af Lasses i Lassaberg anteckningar m. m.
Ehuru de nu föreliggande sagorna »vandrat», så att den som vistats
bland allmogen känner igen de flesta, om man än icke förr än med
litet beläsenhet kan säga, att de vandrat inånga hundra år i verlden
och nytjats af Shakspear (»Di båga skrina»: Köpmannen i Venedig)
lika väl som af Andersen (»Store Pelle och Lille Pelle»: Store Claes
og lille Claes), att Aladdinssagan heter »Lasse min dräng» på folkmål,
och att Odyssén berättas upp i södra Lappland (se ett nyligen ut
kommet arbete af P
. A. Lindholm), så styrka de dock den förut anförda
uppfattningen, att det särskilda folket ger dem sin och sin kostym.
Man läser dessa gamla sagor med nyhetens hela friskhet och behag i
Djurklous samling.
Skulle vi framhålla någon särskild sida af Djurklous förmåga som
berättare, så vore det hans öfverlägsna talang att återgifva den breda
och träffsäkra bondhumom. Vi ha förut påpekat detta drag hos vår
allmoge. Och ingen kan bättre förstå att reproducera det än Djurklou.
Vi skulle kunna anföra exempel i öfverflöd. Se blott sådana stycken
som »Alt liva ja har! Alt liva ja har!» (motivet användt äfven annor
städes i vår literatur t. ex. af lUanche), »Pojken å räfven» (något lik
nande hos Fritz Reuter) »Körfven», »Presten å Klockarn», m. fl.,
m. fl. Den som har sinne för sådant måste skratta från början till
slut af dessa stycken, och vi kunna icke nog loforda berättaren för
hans trogna bevarande och fulltoniga återgifvande af dessa prof på
närkingens och vermländingens kvickhet.
Det har förefallit oss, oeh vi tro icke att det är ett misstag, att
Djurklou känt sig mest intresserad af åtcrgifvandet af de bondhistorier,
som bära spår af själfständig allmogediktning, vi mena, där stoffet
mera helt och hållet är gifvet ur det som ligger bonden närmast, och
där sagan således ej kommit från ett högre samhällslager. Dit räkna
vi sådana praktstycken af åskådlig och genomsann berättarkonst som
»Presten å Klockarn» i närkessagorna och »Hö ska ongcn hett’» i
vermlandssagorna. Bägge två gifva all önsklig belysning åt den sluga
fyndighet, som bonden tycker om att tillägga sitt eget handlingssätt,
då det blir fråga om att tillrättavisa, afslöja eller bemöta en dumhet,
hans fintlighet att »lägga en intrig» eller hans gapskratt, då dumheten
lurar sig sjiilf ett drag som nästan jämt och ständigt återkommer
äfveh i »Skams»-sagorna. Den förra af de anförda historierna handlar
om, huru en »linurlier» klockare botade sin prest för snålhet, en prest af
det slaget som predikade så det »töt i hvareviga vrå i korka, så inte
kunn’ en klaga på’n för den deln någä; men för snålhetas räkkning
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
