Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. CH. EDGREN, VB. LIFVET.
pryderi hos de fega och förfarna, men en sund skygghet hos de ren
hjärtade bäfva tillbaka för att vidröra. Och så har barnaskapet af tiden,
den synbara realiteten, den yttre verkligheten, blifvit till den grad
alt uppslukande, att man glömt, att tiden själf och det enskilda tids
momentet blott äro en emanation af ett annat och högre, och att ofvan
det tillfälliga i hvarje tid finnes också ett evigt, som ensamt ger det
förra något berättigande, någon halt för stunden och någon innebörd
för framtiden. Det är hufvudvådan, hvari man störtat, då man sträfvat
att sålunda spegla det tidehvarf, hvari man lefver, att man gått miste
om just det vigtigaste däri, det, som gifver det själft och den dikt,
som skall representera det, giltighet för alla tider.
Hurfvudfrågan rörande fru Edgren är nu, om hon träffat just det
oförgängliga eller stannat någorstädes i utanverken däromkring. Redan
för två år sedan framhöllo vi uti denna tidskrift i några reflexioner,
föranledda af fru Edgrens och herr af Geijerstams då nyss utgifna
första novellsamlingar, att, medan snillet är en gode gudars gåfva,
den sedliga kraft och den sedliga finkänslighet, som vinner hvars
mans öra, kan och måste författaren tillkämpa sig själf. »Därtill»,
yttrade vi då, »fordras ett djupgående arbete, det är sant, såväl utåt
som inåt och framför alt en omutlig andens ärlighet, men intetdera
är oupphinneligt för den, som söker det eviga och ej stannar vid
ytan.» Har fru Edgren trängt dit vi äskat, eller är hon en vägvisare,
som sviker, förr än han fört oss på fast grund? Dess värre känna
vi uti så hög grad oklarhet i stället för klarhet såsom residuet efter
alt för många äfven af hennes nya noveller, att vi icke kunna gifva
henne erkännandet för att vara en sund andarnes ledare. Ut i storm
och natt förer hon oss, i lidelsernas uppror, i de flacka lifsåskåd
ningarnas tummel, i den moderna allmissbelåtenhetens afgrund, och
hårdt låter hon lifvets och lyckans makter drabba samman öfver de
farkoster, hon för våra ögon slungat ut på de farliga djupen. Detta
är stort och förtjänstfullt; men värre är, att det nästan ser ut, som
om det i denna hennes skildringars verld, som ju skall vara öfver
ensstämmande med den verkliga, ej funnes några andra händer, som
kunde gripa ett roder, än de, hvilka man på förhand vet oskickliga
därtill, och som om det ej häller funnes annat än irrbloss eller falska
fyrar att styra efter. Detta gäller särskildt om styckena i den andra
samlingen af hennes noveller; i den tredje gifver hon utsigt till, att
verlden dock äfven har annat inom sig, än hvad hon och hennes
mörka nutidsfränder eljest hittills öfvervägande haft att förtälja oss om.
Att vi fullständigt äro ur farvattnet för de vackra illusionerna,
det kände vi länge, men att vi uti spetsen för en novellsamling, ut
sänd af en kvinna, skulle möta en så krass och lyckligtvis också så
sällsynt verklighetsfigur som Aurore Bunge, det hade vi icke förmodat.
Vi hysa altför djup tillit till det allvar, med hvilket fru Edgren
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
