Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. CH. EDGREN, UR LIFVET.
fattar sin uppgift, för att ett enda ögonblick misstänka, att hon här
åsyftat att vinna hvad vi skulle vilja kalla den nedersta stol
radens bifall eller ens velat didaktiskt kommentera en eller annan
tilldragelse ur samtidens eller något annat tidehvarfs chronique
scandaleuse, men hvad den verkan beträffar, som denna hennes be
rättelse gjort, så har densamma blifvit en annan, än författarinnan
efter alt antagande själf åsyftat. Det har kanske mer i det enskilda
än i det offentliga uppstått en strid om Aurore Bunge, en strid,
som ej ökat utan minskat anhängarne af de literära principer, på
hvilka denna berättelse är bygd. Man har funnit, att där står en
klyfta öppen mellan det reflekterade underlaget och det diktverk,
som däröfver utflätat sig. Det finnes här en halfgenomlysande bak
tanke, och denna är förståndig och högst respektabel, men såsom de
flesta respektabla förståndighetstillsatser i dikten torr, och öfver
grundvalen af denna baktanke utstrålar som en praktfull solfjäderspalm
en dikt, som är skrifven med ingifvelsens hela realitet och kraft, och
denna dikt tränger, färgrik som hon är, med förförisk värma inpå
läsaren och står mycket länge kvar inför hans sinne, innan reflexionen
hinner få öfvertaget och gifva honom som behållning det stycke
lifserfarenhet, författarinnan här nedlagt. Denna lifserfarenhet kunde
emellertid lätt hafva spetsats ut till en fixerad sanning, som otvifvel
aktigt sundare och säkrare gifvits allmänheten till bästa i en med
samma skärpa skrifven etisk utredning, hvilken aldrig gjort anspråk
på att hafva något med poesien att skaffa. Man känner instinktivt,
att spegelbilden icke är lifvet och icke häller poesiens verld, och
ehuru man ännu icke-vunnit en formel, som träffande utsäger, hvarest
det skefva ligger uti den literära riktning, som på denna väg vill få
verkligheten i sitt våld, så är man missbelåten med henne och känner,
att ju mera materielt lydigt hon tillämpas, ju oklarare blir resultatet.
Får man af frukten sluta sig till trädet, vilja de nya skriftställaree
ur estetisk synpunkt dels gå naturen hårdt inpå lifvet, återgifva
henne mer sant, slående och sakriktigt, än någon föregående tid
mäktat, dels genom denna naturöfverensstämmelsc ensamt och således
icke genom någon annan ingrediens, särskildt icke genom någon
konstruktion, något domsingrepp, något återsken af lärorna om en
försyn, störa den naturprocess, som diktens utveckling i själfva verket
är. Det förra af dessa sträfvanden är i sig godt, och många för
fattare hafva också med lycka fullföljt det. De spridda öfvergrepp,
som en och annan genom inskridande på ytterligt ömtåliga områden
låtit komma sig till last, verka visserligen nedslående på den allvar
ligare iakttagaren och undergräfva helt naturligt tilliten till äfven
det goda, som kan därbredvid finnas, men må dock icke utan vidare
betecknas såsom synder, för hvilka försoning under inga förhållanden
kan tänkas. Värre är det med den andra leden i nvssberörda
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
