Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIELLAND, FORTUNA. *
striella verk och snart affärsman med lif och själ. Men i ögonläkan
dets konst ligger han af sig.
Sedan utvecklar sig saken raskt. Den .lilla snöbollen växer, medan
han rullar. Den uppblåsta matadoren blir djärfvare och djärfvare.
Familjen Knorrs gamla solida papper börja blifva rörliga, den miss
lyckade fabriksaffären suger blod af sin protektor, och till slut är den
rike mannen en vinglare, som med osunda räntor lockar den okun
niga snikenheten med sig ut på halkan. Sent omsider brister glas
bärget, och där ligga många sargade under dess ruiner. Professorn
själf och hans familj synas emellertid tillhöra ett sådant slags folk,
som äro rika af natur. Sedan han ruinerat andra, har nämligen fa
miljen ändå kvar en donation till sonsonen, en consolidation från mer
lysande tider, ett stort jordagods.
Professor Lövdahl är, för så vidt läsarens instinkt får gifva ut
slaget, hufvudpersonen i »Fortuna», fastän det nog förefaller troligt,
att diktaren velat hafva hans son Abraham därtill. Denne är emel
lertid, trots det flitiga arbete, som på hans tecknande nedlagts, en
oklar skuggfigur, hvars verklighet ingen just torde vara böjd att tro
uppå. Han är framkonstruerad. Och det är skolkritiken från »Gift»
och påståendena om nattvardsundervisningen därsammastädes, som
hafva stått fadder till denna bleksigtiga skapelse. Man torde erinra
sig, att romanen »Gift» lyktar med ett högst ohyggligt samtal mellan
professorn och Abraham. Denna senare det är på aftonen af hans
konfirmationsdag berömmes af fadern därför, att han, efter en be
gynnelse i annan riktning, till sist lärt sig att sätta sin egen fördel
öfver kamratskapets plumpa kraf, och han mottager på samma gång
en känslofull varning för dessa människor, som i likhet med hans
bortgångna moder vilja taga sig an de små i samhället. Profes
sorn gör inga begreppsbestämningar utan håller öfver alt blöta kon
turer; han skrämmer sin son för demagogerna, men hans syfte är att
kväfva, vi kunna icke säga demokraten i honom, utan helt enkelt
hans naturliga känsla för den ringares rätt. Det är med detta samtal,
som romanen »Gift» testamenterar Abraham Lövdahl till romanen
»Fortuna». Han är emellertid en för stor nolla att blifva af intresse
i någon roman. En verklig strid finnes icke uti honom, bara ett
eländigt vacklande mellan stridande röster. Hela hans lif är en lång
kapitulation; hedern, modet, sanningen uppgifvas, den ena efter den
andra, till slut stryker också ärligheten. Då han mot slutet säger till
sig själf: »det er, som om hver trevl i mig er forgiftet», så är detta
sant, men man har intet medlidande med honom, emedan man
aldrig hoppats något af honom. Därför blir också hans afstrafTning
i det sista kapitlet visserligen af stor effekt, men utan nog inre vär
dighet. Det är som prygel på en redan afrättad. Den sedliga har
men är för stor emot ett så litet föremål. Vi tro emellertid icke
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
