Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SPRÅKRIKTIGHET.
nyss skildrade »naturhistoriska» ståndpunkten. Detta gäller t. ex. både
där, såsom i Tyskland, de ifrigaste och talangfullaste junggramniatikerna
äro till finnandes 1, och där, såsom i Sverige, förmodligen hela den
yngre generationen af språkmän mer eller mindre tillhöra denna rikt
ning. Hos oss torde man emellertid kunna anse Es. Tegnér såsom en
i det allra närmaste konsekvent representant för här ifrågavarande
språkriktighetsståndpunkt, änskönt han i sin briljanta och för kritiken
af den »literärhistoriska» ståndpunkten så vigtiga artikel »Om språk
och nationalitet» (Svensk tidskrift, 1874, 2:dra häftet) gjort sig skyldig
till några mindre precisa uttryck, af hvilka det för en ytlig betraktare
kunde synas, som om han i likhet med den förra ståndpunktens an
hängare satte bruket såsom högsta norm för språkriktighet. 2 Många
förträffliga uttalanden och antydningar, som peka åt rätt håll, finnas i
den lilla uppsatsen »Några ord om svenska språkets bearbetning i när
varande tid» af —?i, en skrift där dålig stil, bjärt framträdande brist
på fackkunskaper samt ett och annat förfluget infall icke mäkta för
taga intrycket af den ovanligt goda sens commun, hvarom arbetet i
sin helhet vitnar. Öfverhufvud torde de flesta af våra icke filologiskt
1 T. ex. »Den öfvervägande brukligheten af ett uttal är den enda måttstocken
på dess korrekthet och mönstergiltighet» (Paul, Principien der sprachgeschichte,
s. 55). För så vidt emellertid förf. här endast åsyftat uttalet hvilket är mycket
möjligt och icke öfriga slag af formbildning, så är hans uttryck i det allra
närmaste fullkomligt riktigt. Så är däremot under inga omständigheter fallet med
följande tillspetsade uttalanden af Osthoff (Schriftsprache und Volksmundart; h.
411 uti Virchow & v. Holzendorffs Sammlung gemeinverständlicher wissenschaftlicher
vorträge): »Skriftspråket måste, såsom språk betraktadt, otvifvelaktigt i värde stå
tillbaka för munarten» (s. 15); »det finnes öfverhufvud detta kan ej nog beto
nas inför den fördomsfria, äkta historiska språkuppfattningen intet riktigt och
falskt i fråga om en språkform ... På all historisk utveckling äro begreppen rätt och
orätt otillämpliga . . . Något som på historisk väg blifvittill. är det rätta, just där
för att det blifvit till . . . Må också en Napoleon 111 genom en statskupp och andra
moraliskt förkastliga medel tränga sig i spetsen för staten, så snart det lyckas
honom att befästa sig i makten, är han fransmännens legitime kejsare» (s. 25);
»Med språkfel måste vi mena det som icke, icke längre eller ännu icke upptagits
i det allmänna bruket» (s. 27).
2 >Må språket ha sin gång» (s. 144); ide största språkorimligheter i verlden
blifva riktiga, så snart de fått bruket på sin sida, liksom den värste usurpator
blir legitim, när han blott sitter fullkomligt fast på sin tron» (s. 133); »ett språk
är icke annat än ett inom en viss krets rådande mod. Om detta mod är aldrig
så orimligt, så är det dock [»ock» är väl tryckfel] språklag, för så vidt det är
gällande. Det finnes ingen auktoritet öfver det att vädja till. Så till vida kan
man säga därom: vox populi vox dei» (s. 112). Härpå svarar jag naturligtvis
och jag vågar hoppas, att förf. själf är den förste att gifva mig rätt —: Lika visst
som man för att få reda på, hvad som är en riktig beklädnad, kan vädja från en
modegalen allmänhet till läkaren, som tänkt öfver kläders uppgift, och till skrädda
ren, som yrkesmässigt förfärdigar sådana, så kan man i fråga om språket vädja
till språkfilosofen och språkkonstnären. Ett annat är, att allmänhetens, företrädes
vis på bruket grundade, smak har en modifierande betydelse; ty om en skräddare,
i samråd med läkaren, förfärdigar de mest idealiska drägter, men allmänheten hai
en så förvänd smak, att den hällre finner sig i att få gå naken, än den begagnar
dylika »fula» kläder, så är klart, att dessa kläder äro för tillfället (d. v. s. för
denna publik) dåliga, ja absolut odugliga. Härom mera nedan!
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
