Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNE CHARLOTTE EDGREN, HUR MAN GÖR GODT.
Nu tog friherrinnan Blanka till sig, valde henne endast därför
att hon var vackrare än Svea. Blanka omplanterades i lyx och
rikedom och växte upp till en firad, bortskämd baldrottning, medan
Svea fick stanna där hon var. Och hennes väg förde nedåt.
Friherrinnan, som har det allra mest älskvärdt »mondaina» öfver
seende med sin makes öfverträdelsesynder, älskar sin fosterdotter som
sitt eget barn och blir själf rörd, när hon får tillfälle att tala om sin
kärlek till Blanka och om dennas tacksamhet. Ömhet och tack är ju
det enda fostermodern begär till lön, och att göra sin älskling Blanka
lycklig är hela hennes sträfvan.
Den gamla damens tankar gå ej så långt, att hon kan se det
ringaste klandervärda eller missriktade i sitt sätt att tänka och. handla.
Hon menar ju så väl, hon är ju godheten själf. »Hvad jag inte kan
göra godt, inte vill jag göra ondt, det vet Gud». Friherrinnan måste
ju tycka att Blanka behandlar henne hjärtlöst, då hon lemnar det hem,
dit hon en gång blifvit förd från smuts och uselhet, och därtill öfver
hopar fosterföräldrarna med förebråelser, och det fins nog flera,
som dela hennes i det fallet.
Mot Blanka har baronen liksom hans hustru likväl gjort mycket
godt, men det glömmer hon alldeles för att förebrå dem deras handlings
sätt mot Svea och mot baronens öfriga barn, som fått stanna där de voro.
Den ömsinnade friherrinnan behöfde ju endast en docka att leka med
i barnkammaren, och att sedan föra ut i stora verlden. Och när
Blanka visar sig otacksam, när hennes medfödda simpelhet och taktlös
het ohöljd träder i dagen, så att fostermodern ser sin ömhet och kärlek
forspild på ett otacksamt och ovärdigt föremål, då fredar hon lätt sitt
samvete med löftet att »inte låta sig förtröttas att göra godt ändå».
Hvad friherrinnan kallar barmhertighet och berömmer sig af, det
är för Blanka, när denna får ögonen öppna, rätt och slätt en plikt,
och underlåtenhet att fylla plikten är för henne ett brott. Däraf
hennes hårda utfall. Det har öppnat sig ett bråddjup mellan henne
och familjen liksom nyss förut mellan henne och Wulf. Som hon
säger till honom: »Du förstår mig inte, Artur, det är ju det jag
säger, hvad som för mig är förfärande allvarligt, det är ingenting
för dig».
Det fins ju hos familjen intet spår till erkännande af att fadern
har någon skyldighet gent emot sina illegitima barn eller till känsla
af skuld emot dessa, lika litet som det hvarken hos baronen eller hos
Wulf finnes en tanke på att deras egna snedsprång skulle kunna upp
fattas på ett annat sätt än som de själfva och deras anhöriga upp
fatta dem.
Den hjartegoda friherrinnan, som har fullkomligt klart för sig,
att det är den sanna kvinnans skönaste lott att lida och försaka, hon
är rent af en personifikation af öfverskylningssystemet. Baronen
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
