Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNE CHARLOTTE EDGREN, HUR MAN GÖR GODT.
är njugg mot sina arbetare men som i gengäld fordrar att dessa skola
befatta sig med sitt arbete och ingenting därutöfver, ej med minsta
försök att vilja förbättra sin ställning, ty dylikt vill han vara ensam
om, och en impuls, som utgår från arbetarne själfva, anser han som
ett uttryck af missnöje, af uppviglingsförsök. Vid sina verkstäder
fordrar han ovilkorlig lydnad; det är ej af en händelse, som han
blifvit kapten. Att uppoffra en duglig arbetare därför att denna ej
vill uppge all sin själfständighet, det besvärar honom ej, lika litet
som tanken på att det är just arbetarne, som skapat hans rikedora,
kommer honom att ändra en bokstaf af sina åsigter.
Och då det går honom emot och han ser, med hvilken ståndak
tighet halsstarrighet skulle han väl kalla det den fattige arbe
taren vägrar att afstå från sträfvandet efter mera jämnlikhet, mera
bildning, då träder det klart fram hos honom, detta öfverlägsna förakt
för det lägre folkets sträfvanden.
Hör honom blott: »Bara sätta våld emot rätt, rifva ned det bestå
ende utan något annat att bygga upp i stället förakta hvad andra
anse heligt och vördnadsvärdt munnen full af grofheter och
samhällsreformatorn är färdig. Lyckas han då därtill att blifva martyr,
så är hans storhet fastslagen».
Och sedan hans förtrytsamma frågor, om vi ej ha jämnlikhet, om
vi ej göra nog för arbetaren hans påstående, att denne blir alt
mera oförnöjd och otacksam. »Förr gingo de i kyrkan, nu gå de på
uppviglande folkmöten».
Jag tror för min del att bäraren af dessa åsigter bort framstäl
las utan den ytterligare belastning, hans förhållande till Svea lägger
på honom. Det hade blifvit mindre effektfullt men kanske mera
opartiskt, så vida Wulf nämligen uppfattas såsom målsman för en
hel samhällsklass, hvilken uppfattning ju ligger nära till hands.
Som det nu blifvit, är hans tal om jämnlikhet, oförnöjsamhet och
brist på religion närmast tillkommet såsom ett underlag, en utgångs
punkt för Blankas strax därpå följande strafftal, hvilket moraliskt
krossar honom och hans likar i läsarens ögon, fastän ej i hans om
gifnings.
Eller gör man godt så som den ypperligt tecknade friherrinnan
von Duhring. Det är hennes barmhertighetsverk emot Blanka, som
är utgångspunkten för hela stycket.
Hon visste, då hon blef friherrinna von Duhring, att hennes man
hade flera barn. Hon betalade Sveas och Blankas gemensamma moder
för dennas tystnad. Tolf, tretton år senare dog hennes eget barn,
och det var då, som Blanka blef adopterad och tagen ifrån sitt fattiga
hem, där elände rådde, ett elände till hvilket just baronen och fri
herrinnan voro upphofsmän, tack vare de penningegåfvor de skänkt
familjen och som endast kommo denna att sjunka.
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
