Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SPRÅKRIKTIGHET.
Af samma skäl är det ett missgrepp att omstöpa Ludvig XIV,
Fredrik 11, Jakob I, Olof den helige, Peter den store till Louis XIV,
Friedrich 11, James I, Olafr helgi, Fetru (läs: Fjåtr) velikij. Det sista
exemplet synes emellertid ännu icke hafva fått några förespråkare, och
detta är ej förvånande, ty konsekvens söker man lika förgäfves här som
inom »reform»sträfvandcna i fråga om de geografiska namnen.
Likaså böra naturligtvis ord som lånats från isländskan bibehållas
vid sin gängse form. Väl må det vara den enskilde obetaget att i
likhet med en aktad skolman i våra dagar benämna sig Fridtjuf i stället
för Fritiof; men det må påpekas, att för den händelse man därigenom
tror sig hafva erhållit ett »språkriktigare» förnamn än andra Fritiofar,
så misstar man sig. Dylika ändringar åsyfta förmodligen att vara »i
öfverensstämmelse med språkutvecklingens fordringar» (D. A. Sundén),
men det är just detta jag vill på det bestämdaste bestrida att de äro.
Att i alla händelser dessa »fordringar» äro litet oklara, äfven för dem
som tro sig särskildt manade att tillgodose dem, tyckes framgå af den
osäkerhet som råder i fråga om de »rätta» formerna. I stället för det
hittills gängse gudanamnet asar får man se dels den fornisländska
formen åser (E. Hildebrand), dels alldeles nyskapadt åser (C. Säve, Th.
Wisén) eller än oftare åsar. Former sådana som de båda sistnämda
äro oriktiga från alla möjliga synpunkter. De äro icke den fornisländska
formen, ty denna var æser (läs åser); icke den nyisländska, ty denna är cesir
(läs ajsir); icke den fornsvenska, ty denna är oss alldeles obekant (se Eyd
qvist, Sv. Spr. L. VI, s. 21), men har tvifvelsutan lydt antingen æsir eller
asar, möjligen aser ; icke den nysvenska, ty denna har hittills varit asar.
Frågas då, hvarför i all verlden denna sistnämda form skall vara oriktigare
än de nyuppfunna åser eller åsar, hvilka på ingen tid och hos intet folk
varit verkligt talade former. Svaret måste lyda: om detta ord icke vore,
hvad det nu verkligen är, ett lånord, inkommet i svenskan ur isländska
literaturen (hvars åser af oss utbytts mot asar, en analogibildning
efter singularen dss, som antagit den vanligaste svenska plural
ändelsen för maskulinum, nämligen -ar); utan om ordet vore inhemskt
svenskt; om det i fornsvenskan förefnnnits under formen aser (eller asar),
hvilket är mycket ovisst ; om denna form sedan fortlefvat genom svenskans
alla perioder ända till våra dagar, hvilket den emellertid beklagligtvis
icke gjort; om den under detta sitt lif utvecklats rent ljudlagsenligt,
utan att några aualogibildningar fått störande ingripa i ljudlagarnas
verksamhet (hvilket emellertid sällan händer); och om vi hvilket är
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
