Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om språkkiktighet.
man icke riktigt vet, hvar man är hemma och endast med möda
hittar till rätta, då man får höra talas om Sjunkebäck (E. Hildebrand) i
stället för Søkkvabekkr, Sänkmime (E. Hildebrand) för Søkkmimir, Jämnhår
(E. Hildebrand) för Jafnhdr, Valand (V. Rydberg) eller Valund (Th. Wisén)
för Vqlundr, Arvar-Udd (E. Hildebrand) eller Orvar-Udd (förra hälften
nyisländska, andra hälften nysvenska; Wisén) för Qrvar-Oddr, Kråka för
Kråka, Valsungar (Wisén) för Vqlsungar o. s. v. Ej sällan äro de nya
formerna oriktigt fabricerade äfven från försvenskningsteoriens egen
ståndpunkt. Guden Njord (isl. Njqr<Sr\ har aldrig någonstädes burit det
namn Njärd, som Säve, Wisén, Hildebrand m. fl. gifvit honom, och
namnet skulle efter svenska »utvecklingslagar» just heta Njord 1, på
samma sätt som sv. hjort, fjord (om fjärd se Lundgren, anf. st.), jord,
gjord o. s. v. motsvara isl. hjqrtr, fjqrbr, jqrft, gjqrå. Havamal har
likaså aldrig hetat Håvamål utan i fornisländskan Håvamål (å uttaladt
såsom långt a), och om ordet funnits i fornsvenskan, skulle det med
all sannolikhet där hafva hetat Höghamal, i nysvenskan Högamål.
Himlabron Bifrost »borde» i nysvenska och fornsvenska (om det funnes),
lika väl som i fornisländskan (Bifrqst) heta just så 2, icke »Bäfrast» 3.
Brist på konsekvens är äfvenledes vid dessa namnändringar ögonskenlig.
Drottning Kråka skall nu heta Kråka, emedan samma ord, brukadt
som appellativum i nysvenskan, har denna form; men namnet Kettil far
förblifva oförändradt, trots att ordet såsom appellativum har den ny-,
svenska formen kittel. Man (t. ex. Wisén) skrifver Laxdalingar (isl.
Laxdéler), men Hitdölakämpe (isl. Hitdøla-kappe); utbyter ey mot o i
Rökdalingar (isl. Reykdéler), men behåller det i Eyrbyggjar; förändrar
hos den fornnorskc skalden Øyvindr Skaldaspiller förnamnet till Ovind,
men låter tillnamnet förbli oförändradt, o. s. v. Härtill kommer den
principiella inkonsekvens, som ofvan påpekats på tal om isländska lånord
i svenskan: Hvarför skola blott dylika försvenskas? Hvarför talarman
icke, konsekvent, om Johan Ulfgång (för Wolfga?ig) v. Goethe, om H.
C. Anderssons sagor o. d.? Ty om det tyska namnet i stället för tyskt
vore svenskt, utveckladt efter svenska språkets lagar, så skulle det
onekligen heta Ulfgång o. s. v. Härpå ger man måhända det svaret,
att det är en stor skilnad mellan »fornnordiska» namn och andra, och
1 Jämför härom M. Lundgren: Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige, s. 73.
2 Jfr A. Kock: Tydning af gamla svenska ord, s. 31 noten, och Rydqvist, Sv.
Spr. L. 11, s. 66 f.
3 Bä/va är tyskt lånord (se Rydqvist, Sv. Spr. L. VI, s. 66). Isl. bi/a skulle i
nysvenskan heta be/va (jfr le/va: isl. lifa), isl. bif däremot heta bif.
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
