Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGURD, I SVENSKA BONDEHEM.
I svenska bondehem, skildringar af SIGUKD. Stockholm 1885.
Här är berättelsestoff i öfverflöd; men författaren har icke däraf
gjort ett häfte noveller, utan någonting mera brokigt.
Samlingen kan uppdelas i tre olika klasser: småländska kåserier
utan annan midtpunkt än kåsörens glada lynne, anteckningar öfver
minnesvärda seder och bruk inom antecknarens hemtrakt, Värends
bygden, ymnigt kryddade med anekdoter, infall, betraktelser m. m.
i gammalsvensk smak och slutligen några få, fint afrundade små
bondberättelser ur verkligheten.
Om första klassen är icke mycket att säga. Flertalets tycke i
skönliteratur kommer mig att misstänka, att det just är denna klass
som redan gjort en andra upplaga af boken behöflig. Den talar iså
fall för sig själf; och onekligen talar den med ett visst själfsvåldigt,
vinnande, oförargligt behag.
Andra klassen, hvilken är talrikast representerad, är till all lycka
äfven af ett mycket rikhaltigare gry än den första.
Man får i den lära känna författaren icke endast som rolighets
minister utan tillika som en sund, finkänslig och klarsynt iakttagare,
vaken och deltagande för små som stora skiftningar i det sträfsamma
allmogelifvet, således väl underrättad i sitt ämne och med en aldrig
trytande lätthet att sedan meddela till höger och vänster, hvad han
själf lärt.
Läsaren kommer nogsamt under fund med, hur den härdige och
lättvindige smålandingen kan slita och tåla för att söka förbättra sina
vilkor, hur efter alt utseende förnöjsamt och anspråkslöst han tager
itu med sin för tillfället närmast liggande uppgift, men med hvilka
större framtidsutsigter »i kikaren»; hvilken oförbrännelig natur han
är; hur det industriösa lynnet sitter i honom, påpassligt som en
väckareklocka; hur detta hans, från mansålder till mansålder ärfda,
inre urverk väl tidtals kan få ökad fart genom någon ömmare känsla,
men också, hur han ofta nog höfligt öfverlåter de där lyxyösa ömma
känslomotiven åt annorlunda lottadt folk, och för sin ringa del stramt
håller sig till den pure, rene »affärden»; hur likvisst äfven inom den
»getapulianska» vrån, såsom öfveralt annars i verlden, påträffas denna
oförbehållsamma, ofta illa lönade föräldraömhet, hvilken för att hjälpa
en son upp på ett närmast högre socialt trappsteg småningom gifver
ifrån sig alt och, framföralt i kvinliga hjärtan, denna trohet mot ung
domslifvets ömmaste känsla, som ibland kan öfverlefva både ungdom
och medelålder.
Det är i skildringarna »Brytegillet», »När tåget går mot Göteborg»,
»Per Jonssons Lasse», »Den nye klockaren», »När lilla Stina krist-
690
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
