Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖFVERSIGT.
Hvad ingen ser. En samling berättelser af ALFHILD AGRELL. Stockholm 1885.
Dessa rader meddelas icke som bifallstecken till Fru Agrells nya
häfte, men likväl under ärlig och ifrig afsigt att söka häfda författa
rinnans literära betydenhet.
Berättelserna äro åtminstone de två längre tyvärr ej så väl
gjorda, att denna gång novellistens vittra rykte omedelbart vunnit på
offentliggörandet.
Men missgrepp, som vålla den svaga endast skada, kunna ibland
hjälpa den starka till en något fullständigare kännedom, både af inne
boende krafter och af vilkoren för deras hela tillgodogörande.
Fru Alfhild Agrells bästa arbete före detta »Från land och
stad» befattade sig alldeles icke med, »hvad ingen ser»; rörde
tvärtom allmänt kända seder, eller åtminstone sådana, som en hvar
kan skaffa sig kontroller på. Och det var ett ypperligt arbete.
Otåligheten skall skynda tillägga: må hon då hålla sig endast
till sådana skildringar, och lemua det psykologiskt inbundna eller
ovanliga åt andra. Men där jagar otåligheten, efter hvad jag tror,
som vanligt på vilse spår. Stoffet i flera af här föreliggande berättel
ser, och däribland äfven den långa första har ett så originelt tycke,
kontrasterna äro så direkte hemtade ur våra samhällssvårigheters och
samfundsfördomars olycksfödande moderssköte och med så lidelsefullt
religiöst allvar uppfattade, att, om framställningskonsten svarat däremot,
kort sagdt, om författarinnan gifvit sig tillräcklig tid, vi sannolikt den
na gång skulle fått något som väckt långvarig läsifver.
Men den berättande har här icke gifvit sig tid; har rastlöst skrifvit
på, innan ämnet mognat; innan de tänkta personerna och tilldragel
serna vunnit nog kännetecknande och bestämda gränser; innan stilen
lärt smyga sig efter de nykomna varelsernas egenheter, så att dessa
till alla delar kunde förefalla verkligt lefvande. Och framföralt: för
fattarinnan har ej betänkt, att när man har rätt, och mot de allra flesta,
så måste man gå till väga tio gånger omsorgsfullare än annars för att
bli hörd. Icke är det de likatänkande här t. ex. de redan förut
om kärlekslöshetens eländen förvissade som man har att öfvertyga.
De kunna umbära det. Nej det är ju, dels de sinliga, öfvermodiga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
