Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFHILD AGRELL, HVAD INGEN SER.
fåfänga eller tanklösa unga, dels om möjligt några af sällskaps
lifvets fariseer ock sadduceer, som altjämt stå till reds att stänka
anständighetens vigvatten på de okyska äktenskapsuppgörelserna, liksom
på många andra affärer af nästan jämförligt inhuman art. Här kan
invändas: att smaken ändrat sig och numera gynnar uppriktighet.
Kanhända det när det gäller andra. Vederbörande själfva äro nog
lika svåra att handskas med, som de varit förr. Om man vill intressera
flertalet för t. ex. ett så opopulärt ämne som en icke vacker flickas
lif, för t. ex. en utvecklad kvinnas tilltag att för sin kärlekslycka
bryta med hela sin hittills innehafda sociala ställning, ja redan för ett
riktigt ohjälpligt allvarsamt stycke fattigdom, om man öfver hufvud
vill, icke blott skrämma, utan förmå människor att skrämma sig själfva,
genom sina egna vädjande, pröfvande, blottande tankar; då måste
man först hafva liksom musikaliskt tjusat dem in i en föreställnings
krets, den de intet ögonblick misstänka vara författarens, utan tro
vara den verkliga verlden, som de själfva nyss på egen hand upptäckt.
Man måste i skildringen hafva egnat sig med minutiös omsorg åt att
vara rättvis just särskildt mot dem, på hvilkas sida man önskar att
läsaren icke skall ställa sig; man måste lemna honom tillfälle att se
ett godt stycke in i dem, för hvilka man önskar att han särskildt
skall hysa deltagande; och man får aldrig tillåta honom att betrakta
ens en biperson som en gjord figur eller en åtbörd, ett halfkväfdt
utrop som fyllnadsgods i texten. Man får egna sin uppgift omätligt
mycket mera besvär, än läsaren någonsin kan ana eller medvetet hålla
författaren räkning för. Ty man måste lyckas i att på något slugt
sätt reproducera verkligheten, med hennes slagskuggor, hennes fina,
förvillande reflexdagrar; annars gör det just det samma, hur rätt man
har i hvad man säger.
Men hos hvem och huru skall den mottaglige och begåfvade
verkligen få lära det? Genom långvarigt förtroligt nmgänge med
dem som redan kunna.
Jag vill icke här uppehålla mig vid de tekniskt utmärkte författare,
som skrifva hvar för sin nation. Franske tendensnovellister och tea
terskribenter få landsmän till att tro sig öfvertygade om en etisk
sanning, när de törhända endast hållit till godo kroken för betets
skull: någon rörande, eggande, smickrande uationalfördom eller
hafva, i bästa fall, fått en så beskaffad etisk impuls, som är för oss
oöfversättlig. Någon gång är förhållandet sådant äfven inom engelsk
och amerikansk literatur, ehuru ej i så hög grad, och minst hos de
störste författarne. Hos Thackeray, George Eliot och Howells fins
helt visst för oss nordbor mycket att inhämta. Hvad norrmännen
vidkommer, så tager väl nu för tiden hvarje svensk författare något
intryck af dem. Emellertid skrifva de gärna från ett slags norsk-puri
tansk och allmogeartad förutsättning af enkelt hjärtelag, som det kanske
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
