Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST AHLGREN OCH AXEL LUNDEGARD, FINAL.
novell, tillformad och det delvis mycket väl, för scenen, än såsom ett
verkligt drama, gömmande i sig lifsförloppet inom en väsentlig rikt
ning eller ett väsentligt element af något visst lands eller något visst
tidehvarfs häfder.
Några iakttagelser rörande hufvudpersonen i stycket minska således
i hög grad den allmänt omfattande betydelse, detsamma såsom drama
bort tillkomma. Det är emellertid dramatiskt och sceniskt väl gjordt
och af ett gripande allvar, hvadan det såsom scenisk studie och läs
drama är värdt den aktningsfullaste uppmärksamhet. Ja man läser
det med stort intresse och mycket af dess innehåll går till hjärtat.
Detta goda förhållande beror nog i närmsta hand därpå, att dia
logen är förträfflig, målar sin krets väl och ofta höjer sig till verklig
kvickhet, samt vidare därpå, att händelseförloppet är enkelt och klart
och ej utan sin spänning, nämligen sedan spänningen inträder, hvilket
emellertid ej sker förr än mycket långt in i andra akten. Den före
gående delen, halfva dramat, är egentligen blott en inledande konver
sation, underhållande genom fyndighet men ännu ej buren af djup
gående, egentligen dramatiska tilldragelser.
I samband med dialogen måste också den sceniskt tekniska an
ordningen lofordas. Hela stycket spelar i samma rum, på fransyskt
kort tid, inom ett samladt händelseförlopp och utan något högt tal af
umbärliga personer.
Vidare röjer sig mycken friskhet, om än ej djup i karaktärsteckningen.
Svagast är bankdirektör Bruhn själf. Han är knappast annat än
den lättfärdige vällefvaren, och man röjer uti intet enda drag, hvad
det är som kan hafva lyft honom till bankdirektör. Erfore man hos
honom någon kärlek åtminstone till den institution han tjänar, eller
visade dramat honom såsom en man, den där före sitt fall hade lyft
sitt penningeinstitut genom egen intelligens, eller som åtminstone med
någon storsinthet och förmåga i en kritisk tid lotsat det igenom brän
ningarna, så hade man haft något att se upp till hos honom. Men nu
har man rent intet.
Hans fru är en vida betydligare gestalt, komplicerad, med stora
drag, dock något blandade med oklarhet, samt, särdeles emot slutet,
knappast fullt konsekvent mot sig själf. Hon älskar sin man, ja med
en nästan otrolig offerförmåga. Så länge detta offergifvande stannar
vid att afsäga sig sin individualitet för att med koketterande o. s. v.
kvarhålla den lättsinnige hos sig, följer man dessa offer med spänning.
Men man gör det ej längre, då hon, omedelbart sedan maken sagt
henne, att hon icke är värd att upplösa skoremmarna på den älskar
inna han sist attraherat, ej blott offrar sig själf för honom och henne
utan därutöfver står och utmålar för honom, att han efter att hafva
gjort bankbedragarens flykt icke skall behöfva blygas, ens för sig
själf, ja att han eldad af sin nyaste flammas kärlek, skall få mod att
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
