Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDBRISTEN OCH DE LAGA VARUPRISEN.
Myntkonferensen af 1878 slutade med en resolution, livars första
punkt innehöll de något tvetydiga uttrycken: »qu’il est nécessaire de
maintenir dans le monde le role monétaire de l’argent aussi bien
que celui de l’or». De förklaringar som afgåfvos af Englands ombud,
äfvensom innehållet af de följande punkterna i resolutionen och de
reservationer, som anmäldes af Italiens och Förenta staternas ombud,
borde hafva nog tydligt angifvit, att därmed alldeles icke var gifvet
något stöd åt den »internationella bimetallismen». Resolutionen innebar
egentligen endast en opinionsyttring emot ett altför hastigt och all
mänt antagande af enkel guldmyntfot och emot en påskyndad demone
tisation af ännu omlöpande silfvermynt. Den tyska regeringen stälde
sig också denna opinionsyttring till efterrättelse, när hon år 1879
visserligen till sin egen skada instälde all silfverförsäljning och
uppsköt indragning af det omlöpande en-thalersmyntet. Men ifrarne
för ett bimetalliskt myntförbund hängåfvo sig åt en sangvinisk tolk
ning af konferensens resolutioner, de trodde sig också kunna uppfatta
Tysklands åtgärder såsom ett första steg till reaktion mot 1871 års
myntreform, de litade på makten af den agitation, som samtidigt ver
kade i tyska parlamentet, och de hoppades slutligen, att England skulle
låta sina ostindiska intressen öfverväga alla andra betänkligheter. Så
blefvo ånyo, på unionsregeringens tillskyndelse och Frankrikes inbjudning,
de europeiska staterna kallade till 1881 års myntkonferens.
Denna gång lät Tyskland representera sig, hvilket i förstone an
sågs som ett segertecken. Men alla illusioner borde genast hafva för
svunnit, då dess ombud i en af de första sessionerna afgaf den officiella
förklaringen, att Tyskland hade all anledning till belåtenhet med sitt
guldmyntsystem, att det icke ville öfvergifva detsamma, att det icke
för sin del ville tillåta fri myntning af silfver; men att det gärna
skulle på alt sätt underlätta för alla de andra staterna möjligheten att
återupptaga den fria silfvermyntningen, för hvilket ändamål den tyska
regeringen utfäste sig till åtskilliga smärre reduktioner af guld- och
sedelcirkulationen och till begränsning af silfverförsäljningen.
Englands hållning var om möjligt ännu bestämdare, ty det vägrade
till en början helt och hållet att låta sig representeras å en konferens,
hvars uppgift skulle vara att bereda iuternationel öfverenskommelse om
dubbel värdemätare och fri myntning af silfver. Slutligen »för att ej
brista i höflighet mot de inbjudande makterna» - men med uttryckligt
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
