Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS FORSSELL.
förestodo allvarsamma förluster och obehagliga tvister om skyldigheten
att bära dessa förluster. Skulle det åter orubbadt bibehållas vid sin
egenskap af fullgodt mynt, förestod isynnerhet för Frankrike, dit större
delen samlat sig, och för Frankrikes bank, hvilken oupphörligen fick
mottaga alt silfvermynt som rörelsen stötte ifrån sig, ett tidskifte af
osäkerhet i penningrörelsen och af svårigheter att behålla guldmynten.
Frankrike, af hvars ledande finansmän flera hyste förkärlek för den
traditionella étalon-double, var därför närmast att komma unionsrege
ringens önskningar till möte. Men ingen praktisk man förutsatte, att
ens Frankrike och Förenta staterna tillsammans skulle kunna åstad
komma, hvad ingendera af dem mäktade utföra ensam. Det gälde att
draga de öfriga stormakterna med sig och framföralt England.
England var visserligen icke likgiltigt för rubbningen i silfver
marknaden. Utom att stora intressen därstädes voro fästade vid handeln
med denna metall, medförde silfverprisets fall en direkt finansiel förlust
för den engelsk-ostindiska regeringen, som med ständigt växande ut
gifter för pensioner .och räntor, hvilka skola i England betalas med
guld, upphemtar sina största inkomster af Indien i silfver, och således
vid sjunkande pris för växlar å silfverrupees har alt svårare att infria
sina förbindelser i pund sterling. Ingenting kunde därför vara för
Ostindien mera välkommet, än om silfrets forna värde återstäldes och
bragtes till stadga, och engelska tjänstemän från Ostindien hafva också
varit bland de ifrigaste förfäktarne af bimetallismen. Men det var ett
oerhördt långt steg från dessa välönskningar för andras sträfvanden i
ostindiska regeringens intresse och till Englands deltagande i ett stats
förbund till silfrets rehabilitation. En årlig förlust af en eller annan
million £ är dock icke annat än en penningeuppoffring, mindre än
mången som England burit för sina kolonier, och kan således icke ens
sättas i jämförelse med den uppoffring af frihet, säkerhet och oberoende,
som för England skulle ligga i förpliktelsen att ändra sitt myntsystem,
gifva silfvermynt egenskap af legal tender och öppna sina myntverk
städer för dess obegränsade utmyntning. Englands ombud å 1878 års
konferens, Mr Goschen, som dock mycket lifligt intresserade sig för
silfvermyntningens fortgång i andra länder, förklarade också uttryck
ligen, att ett myntsystem med dubbel värdemätare vore fullkomligt
stridande mot engelska nationens vilja, och att en internationel för
pliktelse till upprätthållande af ett fast värde mellan de bägge metal
lerna vore oantaglig och otänkbar.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
