Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HURU DEN GAMLA ISLANDSKA LITERATUREN KOMMIT TILL OSS.
med, att islandingen om Nordens fornhistoria visste mera än den tidens
svenskar, öfvertalade honom att bosätta sig i vårt land. Efter att någon
tid hafva tjänstgjort vid skolan på Visingsö kom Rugman till Uppsala
och lyckades där, understödd af rikskanslären Magnus Gabriel de la
Gardie, att för fornisländskans studium lifligt intressera sådana män
som Olof Verelius och sekularsnillet Olof Rudbeck. Härmed var början
gjord till det ifriga arbete inom fornkunskapen, som blef en så vigtig
beståndsdel i Sveriges vetenskapliga lif och understundom, såsom i
Rudbecks Atland, urartade till bålstort svärmeri.
Karaktäristisk för tid och personer var den kraft, hvarmed man
strax från början tog sig saken an. Man anstälde genast (1661) en
s. k. antiqvarius, som skulle beskrifva och anskaffa gamla handlingar;
sedermera (1666) upprättades för samlande och undersökning af forn
lemningar, bland hvilka de isländska handskrifterna intogo ett vigtigt
rum, ett särskildt ämbetsverk, Antiqvitetskollegiet i Uppsala; den förste
»direktorn» var Georg Stjernhjelm. Man uppköpte isländska handskrifter,
hvar man kunde anträffa sådana; Rugman skickades i samma syfte till
Island och gjorde där en ganska rik skörd; äfven genom andra islän
dingar, som anstäldes i kollegiets tjänst, dels anskaffades några gamla
manuskript dels togos afskrifter af sådana, som ej kunde köpas.
Danska regeringen såg med oblida ögon den svenska företagsam
heten, och kung Kristian V utfärdade 1685 ett förbud mot utförande
af handskrifter från Island till främmande ort.
Emellertid hade den nya samlingen i Uppsala vuxit ut till ganska
stort omfång. Ar 1692 flyttades den till Stockholm, då kollegiet om
danades till det anspråkslösare Antiqvitets-Arkivet. När slutligen äfven
detta (år 1780) upplöstes, blef dess isländska håndskriftsamling inför
lifvad med Kongl. Biblioteket, där den ännu finnes.
Så ansenlig den stockholmska samlingen än är, öfverträffas den
likväl vida af den manuskriptsamling, genom hvars åvägabringan
de isländingen Arne Magnusson har förvärfvat sig ett odödligt
namn.
Arne Magnusson var bland samlarne den siste, men tillika den
lyckligaste och den ypperste. Hade han ej varit, så skulle vi om den
fornisländska literaturen känt kanske ej ens hälften så mycket, som
vi nu göra. Han var, kan man säga, ett verkligt samlaresnille. Med
otroligt fin instinkt och med outtröttlig ihärdighet uppspårade och för
värfvade han en stor mängd mer eller mindre fullständiga handskrifter»
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
