Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN.
Midt ibland alla dessa personliga eller opersonliga behandlingar af
moderna ämnen står Julius Sellmans historiska debutdrama Kung Erik,
ett försök i den stora stilen.
Det är en vansklig sak att nu slå sig på historiskt diktskap. Det
fins och har funnits två vägar. Den första: att medvetet eller oaf
sigtligt negligera den historiska sanningen, förkläda sina figurer i den
tids drägt, inom hvilken man vill låta sin dikt spela, men på samma
gång knappast sträfva efter att skildra denna tid utan hålla sin dikt
så där i allmänhet, utan någon bestämd tids- eller lokalfärg. Så ha
hundra författare till historiska romaner och dramer gjort, och de ha
därigenom tyvärr stämplat den historiska diktningen såsom ett lägre
slag af skaldskap, hufvudsakligast lämpligt att tillfredsställa skolung
doms behof af spännande lektyr.
Det andra slaget och det enda som är en skald värdigt ja,
det är Flauberts och Jacobsens diktart, det är det slags historisk dikt
ning, som tränger in i en svunnen tids skaplynne, skildrar den utan
och innan, ger bilden hel och allsidig, så att vi förstå dessa människor,
som äro oss så olika i alt, förstå hvarför de handla just så som de göra,
förstå deras karaktärer, deras utveckling. Det är detta slag af dikt
ning, som alstrar verk sådana som Marie Grubbe, för att nämna ett
enda, lysande exempel. Och att kunna uträtta något inom den dikt
arten, det är visst det svåraste, en författare kan sträfva till och han
blir aldrig populär, om hans arbeten än äro genomsyrade af den svunna
tidens ande. Det blir för kännare, för forskare, för konstnärer, ej för
den stora publiken det är den mest aristokratiska diktform.
Studiet af den tid, man vill skildra, må vara mer eller mindre
ingående, men på denna grund måste likväl hvarje historiskt dikt
verk byggas, som vill få verkligt konstvärde såsom sådant.
Erik den fjortondes dikt är många gånger skrifven, och dock tror
jag ej att den är skildrad ännu så som den borde kunna skildras af
en djup psykolog och en förfaren kulturhistoriker. Erik liksom andra
måste ses med sin egen tid såsom bakgrund, ty endast dennas åsigter,
dess hela egendomliga prägel kan gifva klafven till denna sammansatta
karaktär. Skalderna ha utstofferat den efter eget tycke och gjort kung
Erik till den månskenssvärmande trubaduren med det veka sinnet och
det ädla hjärtat, medan historien obeveklig har stält fram honom som
den fege despoten, den knapt tillräknelige våldsmannen med oinskränkt
makt. Där finnes ännu mycket att göra för kulturskildraren, han må
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
