Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NOUDENSVAN.
och med utstuderad dramatisk ekouomi så att intresset stegras
oupphörligt, tills styckets höjdpunkt kommer, hvarefter det raskt af
slutas, innan minsta afmattuing hunnit inträda. Och, hvad som hos
ett så spelbart stycke och hos en ung dramaturgs arbete är särskildt
lofvaude, det är att det hela ej är anlagdt på effekt, ej är något
applådstycke och nekas kan ej, att många teaterstycken knappast
äro annat.
Hufvudpersonen i Ett val, Eva, är ett svenskt motstycke till
Edvard Brandes’ Florizel. Vi få aldrig veta, huru hon blifvit sådan
som hon är, tvärtom tycka vi, att hon haft alla förutsättningar för att
blifva stark mot frestelserna, stark nog att våga lita på sig själf och
ha sitt öde i egen hand. Men nej, det är ett faktum, att Eva ej haft
kraft därtill. Hon hade blifvit uppfostrad af sin moder i okunnighet
om, att inte alt var så rent som hemmet. Hon ville se verlden med
egna ögon, hon ville vara sin egen herre, hon kände trots mot denna
ömhet, som skyddade hvarje steg hon tog, som band henne, höll henne
fången. Hon ville själf känna verlden sådan den var. Det skulle göra
henne starkare.
Och hon fick som hon ville, hon fick resa.
Men den uppfostran, Eva fått, var ej sådan att den försvarade
henne. 1 Paris lärde hon känna en ung man, som blef hennes alt, en
verldsman, olik alla dem hon känt hemma. Han gaf henne en ny
tillvaro, »det var lifvet, ljuset klart, bländande ljus».
»Också älskade jag honom och han fick alt min kärlek, mig
själf, min framtid. Det var en lycklig dröm.»
Som sagdt, detta är Evas föregående, det förklaras ej, det omtalas
blott, och författaren ger ej det minsta svar på åskådarens invändningar,
att det hela dock, då det ej motiveras, blir ännu mindre sannolikt för
Eva, än hvad Florizels reseäfventyr var för henne. Ty Eva hade ju
dock sett vida mera af verlden och människorna än det öfverspända
barnet Florizel.
Det blef ett grymt uppvaknande. Hennes hängifvenhet för mannen
syntes henne nu som endast ett trots mot alt, som förut hållit henne
fängslad. Hon kunde inte högakta honom, hon blef bitter och kall
och förstod nu först värdet af den ömhet, hon förut underskattat. »Jag
kände, hur högt jag älskade er, just när jag inte mer var värd er
ömhet. Ni gåfvo mig; den för min egen skull, medan han älskat mig
O O O 7 p
blott för sin.»
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
