Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRT NYASTE DRAMA.
Pörtviflande, ständigt ensam med sina bittra tankar går Eva nu i
hemmet, undvikande de andra, skygg, otillgänglig. Sitt barn har hon
måst lemna kvar i Paris ingen vet om dess tillvaro, ingen anar
något. Men Eva förgås af ångest och af längtan.
Ännu mer outhärdlig blir hennes ställning därigenom att hennes
kusin och barndomsvän, doktor Ring, älskar henne och vill dela den
tysta sorg, han ser henne bära. Hon är nyckfull, nervös, ovänlig emot
honom, det hjälper ej. Han uppfyller hennes små önskningar, han
talar till henne som en vän, han fordrar slutligen med deras gamla
vänskaps, deras gemensamma minnens rätt att få veta orsaken till
hennes köld, hennes förändrade väsen.
Hon är svag ett ögonblick, hon klagar för den gamle vännen, hos
hvilken hon förr alltid plägade lägga ned sina små förtroenden, öfver
att lifvet växlat färg för hennes ögon, hon lutar sig ett ögonblick till
hans bröst, inen blott för att genast rycka sig lös och i full förtviflan
ösa ut öfver honom det förakt, det hån, hon bär till sig själf. Hon
krossar den instinktlika känslan af att hon i själfva verket älskar honom
under sina föraktfulla ord, under orättvisa beskyllningar, under de
mest hufvudlösa anklagelser, som berusa henne, komma henne att
glömma sitt eget elände genom att flytta det på honom.
Men endast för ett ögonblick. I det nästa har hon insett orättvisan
i detta sätt att göra sig kvitt sin börda. Hon ber honom om förlåtelse
hon lider så gränslöst. Hon ber honom glömma henne, alt är slut
dem emellan och minsta gnista af hopp kan hon inte gifva.
Det är under dylika förhållanden, Eva återser den man, som
brutit ned hennes lif. Stålspets är en tapper soldat, en routinerad
verldsman, lättsinnig, ögonblickets barn men ej förhärdad. Han är
ingen Repholt, har ej dennes cyniskt fräcka lefnadsfilosofi, äfven om
han lutar något åt det hållet. Han kommer till det ställe, där Eva
uppehåller sig, »för att ordna en vigtig angelägenhet», han träffar
där en ung flicka, Anna Wärn, Evas kusin, som han lärt känna vid
en badort, och Eva öfverraskar dem båda förtroligt samspråkande i
skymningen, Anna vid pianot, Stålspets lutad öfver hennes stol.
Eva vet ju ej hvad de talat om. Anna har koketterat med honom,
det är ju så roligt att se herrarna litet itända, »då känner man sin makt».
Men hans tal innehöll endast maskerade anklagelser mot honom själf.
Det blir en förklaring mellan Eva och Stålspets. Hon börjar med
att håna honom för hans planer pä Anna. »Du lider men offrar dig.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
