Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRT NYASTE DRAMA.
ningen som ämnets alt igenom följdriktiga utveckling, och särskildt
att själfva knuten hugges af, då Allan upptäcker att han kan lita på
sin egen kraft och sin egen goda vilja bättre än på sin faders pengar,
att han med ett ord är oberoende. Denna enkla upptäckt tycker man
vara ett vida bättre alexandershugg än den gamle Ekskölds förslag till
giftermål mellan Thora och Yngvas fader.
O Ö
Och när man dessutom är fullt öfvertygad om att det lilla dröjs
målet ett år blott skall långt ifrån skada någondera af de unga,
som ha tiden för sig och som säkert behöfva samla sig litet, innan de
gå att börja ett lif i gemensam sträfvan, då tycker man att upplös
ningen är väl mycket »väsen för ingenting» och att de unga ännu
mindre än någonsin ha rätt att bemöta Thora så som de i ungdomligt
teatraliskt trots göra. Särskildt Allan, som genom sitt öfversitteri i
slutscenen förspiller hvad han förut vunnit.
I rent tekniskt afseende öfverträffar Ensam sin författarinnas före
gående arbeten, och äfven karaktärsteckningen är vida klarare och
säkrare än såväl i Räddad som i Dömd., på samma gång detta sista
arbete saknar de föga öfvertygande detaljer, som man anmärkt i de
föregående dramerna. Ensam är med ett ord i vida högre grad be
herskadt än fru Agrells förra alster, och detta är naturligtvis glädjande,
äfven om man här som i Dömd saknar något af den genialitet, det
O O 7
säkra grepp, som bar upp Räddad.
Ty det är arhetadt, alt igenom arbetadt, detta fru Agrells sista
verk. Man märker det på hela dess innehåll och på personernas an
läggning. De äro efter mogen pröfning insatta på sina platser, så att
de bilda förträffliga motsatser, som fullständiga och klargöra hvarandra,
men de bli mera personifikationer af principer än de bli lefvande
människor af kött och blod. Att förmå se i stort, se de allmänna
dragen och framhålla just dem, det är en egenskap, som en författare
bör vara glad öfver, men när han har den, bör han häller ej försmå
individualiseringens konst. Och när han vill visa fram en verkligen
lefvande människa, bör han akta sig för att göra denna sökt originel.
En karaktärsbild kan man godt få fram ändå.
Sanden och Yngva torde i Ensam vara de mest lefvande. Den
förre har drag hemtade från Violas barndomsvän ifrån landet i
Räddad och särskildt talar han enligt dennes kuriösa metod, säger
ett enda ord, som skall uttrycka en hel mening (»Chabrak?» »Adop
terar!» »Utan vatten!») och har en mani att brådstörtadt hoppa ifrån
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
