Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk tidskrift. 1886. 26
TAFVELSAMLINGAR I LONDON.
En hastig öfverblick af den engelska skolan ger ett brokigt och
ojämt, delvis svagt intryck, och man vore frestad att, såsom många
verkligen gjort, frånkänna engelsmännen sinne icke allenast för form
och linjer utan ock för färg. Man märker bristen på grundlig skol
bildning och fasta traditioner, den engelske artisten har samma benä
genhet som engelsmannen öfver hufvud att isolera sig, och dilettan
tismen frodas. Den otuktade originaliteten fastnar lika lätt i manér
som någonsin den akademiska slentrianen. De engelske målarne äro
bevis därpå. Deras fantasi och formsiune, påverkade som de så ofta
äro af en moraliserande eller literär tendens, eller af ett öfvervägande sak
ligt intresse, historiskt, topografiskt, till och med naturvetenskapligt,
förlorar så ofta den konstnärliga jämvigten och slär öfver än i formlöst
fantasteri, än i mager och torr prosa. Deras färg blir ofta brokig
och skrikande, och när man sett en af de ofta förträffliga gravyrerna
efter en engelsk tafla, och sedan kommer inför originalet själft, där de
fina nyanserna af skugga och ljus, i svart och hvitt, äro omsatta i en
brokig färgskala, blir man därför så ofta sviken i sin förväntan.
Och dock gör man klokt uti att icke stanna vid det första in
trycket, ty den som kommer söderifrån och äfveu svensken kommer,
estetiskt sedt, söderifrån har icke alldeles lätt att frigöra sig från
kontinentala fördomar. Det engelska måleriet, under, sin visserligen
korta tillvaro, eger det stora intresset att hafva trognare, utförligare,
mera uteslutande skildrat sitt folk och sin natur, än någon annan na
tions konst gjort det under samma tid; och det har, tack vare sin stun
dom bisarra originalitet, kommit fram med nya, djärfva och intressanta
uppslag med framtid i sig, och som på vissa punkter stält denna en
gelska konst ett godt stycke före sin tid, före den kontinentala konsten
i den allmänna utvecklingen.
Ett sådant uppslag var Hogarths genremålning, framsprungen ur
samma andliga jordmån som Richardsons, Fieldings och Smollets morali
serande och humoristiska romandiktning, och epokgörande som denna,
om också icke i fullt samma grad. Väl hade Hogarth föregångare,
som vida öfverträffade honom i blickens och handens konstnärlighet, näm
ligen 1600-talets nederländske kabinettsmålare, men det nya hos honom
är en djupare och mera utpräglad psykologi, sådan som den moderna tiden
älskar. Väl är också sant, att Hogarth ofta är klumpig i sin skildring
och filiströs i sin satir; men då man sagt, att gravyrerna efter Hogarths
taflor äro jämngoda med eller bättre än de målade originalen, ja att
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
