Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG GÖTHE.
«Hogarth såsom utöfvande konstnär saknar icke blott sinne för färg
utan ock alt formsinne» (Hettuer i sin Geschiclite der englischen Literatur),
liar man nog gjort målaren orätt1. Åtminstone var mitt intryck sådant
framför lians arbeten i National Gallery. Scenerna i serien »The
mariage å la mode», ehuru något karrikerade, syntes mig mindre
chargerade än gravyrerna, tack vare kanske just den delvis förträffliga
färggifningen: och vissa porträtt (hans själf-porträtt, porträtt af en fa
milj samt af skådespelerskan miss Fenton) syntes mig lika vackert
målade, också tecknade, som älskvärda och kvicka i uppfattningen.
David Wilkie 1785—1841 är Hogarths store efterföljare inom genre
måleriet, lika engelsk som han, men mera frigjord från prosaisk ten
dens, Ehuru äfven han likasom de fleste stora engelske målare är
ojämn, ej sällan chargerad och brokig, eger han en smidigare talang,
en bättre utbildad teknik, och han visar i sina bättre genrestycken
en frihet och skärpa i karaktäristiken och en humor i skildringen,
som ställa honom värdigt vid sidan af de humoristiske författarne
i vårt århundrades England. Endast undantagsvis påträffar man hos
honom några spår af den hjärtuupenhet, mjäkighet eller pjunkighet
i känslan, som endast altför ofta anträffas i engelska taflor, likasom i
de svagare författarnes skrifter.
Wilkies historie-taflor äro underlägsna hans genrestycken. Historie
målningen har varit och är än i dag det engelska måleriets svagaste
sida, hur flitigt och stundom anspråksfullt den än bedrifvits. Den sak
nar stil. Och om det får anses som en erfarenhets-sats, intygad af så
godt som alla stora historiemålares verksamhet, att en god historie
målare också är en god porträttmålare, så visar engelsmännens exempel,
att satsen ej lika lätt kan vändas om. Ty England har haft stora porträtt
målare, om också icke af högsta rang. Reynolds (1723—1792) och
Gainsborough (1727—1792) äro de lysande representanterna af porträtt
facket under detta märkliga halfsekel, senare hälften af 1700-talet, det
engelska måleriets storhetstid, då den unga engelska skolan är den enda
fullt originala i Europa.
Betecknande för det engelska lynnet är ock, att en af de bäste
porträttmålarne, åtminstone den genialaste, ty så får väl Gainsborough
kallas, också är en af de allra förnämste landskapsmålarne. Ja han är
1 Äfven C. G. Estlander i sin »De bildande konsternas historia» sätter målaren
Hogarth lågt. Yi begagna tillfället att påpeka, att nämda arbete för öfrigt inne
håller en förträfflig karaktäristik af den stora engelska skolan och med styrka häfdar
dess betydelse inom den europeiska konsten.
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
