Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELSAMLINGAE, I LONDON.
den egentlige banbrytaren i deras och i det moderna Europas landskaps
konst. Specielt inom denna konstart, landskapsmåleriet, är det som
National-Gallery bereder åskådaren jag dommer efter mitt eget in
tryck så angenäma öfverraskningar. Engelska taflor äro som bekant
ytterst sällsynta i kontinentens gallerier. Svensken Elias Martins stora,
förträffliga »landskap med vattenfall», som vårt Nationalmuseum för
några år sedan förvärfvade (katal. n:r 1351), är det enda som gifvit
mig någon försmak af den äldre engelska landskapsskolans egendomliga
fägring. Då man i minnet genomgår hvad som under denna tid, 1700-
talets senare hälft och början af 1800-talet, åstadkoms i landskapsväg i
Europa, stannar man väl vid fransmannen Joseph Yernets strandstycken
som det bästa. Men huru magra och torftiga äro icke dessa eller, ännu mer,
den Davidska skolans landskap i jämförelse med Gainsboroughs, Mor
lands (1763—1804), Cromes (1769—1821), Barkers (1769—1847), Turners
(1775—1851), Constables (1776—1837), Calcotts (1779—1844), Cotmaus
(1782—1842) herrliga dukar här i National-Gallery! Redan den gamle
i klassisk skola uppfostrade Wilson (1713 1782) visar i sina bästa
stycken en tonalitet i färgen, som då var ny. Dessa mästare stå
tillsammans såsom en grupp emellan å ena sidan 1600-talets hol
ländske målare samt Claude Lorrain och Poussinerna, å den andra
den stora franska landskapsskolan i vår egen tid; den tog intryck från
de förra och gaf impulser åt de senare.
Det där stora präktiga skogsstycket t. ex. af Gainsborough, »the
watering place», erinrar i sin dämpade, något entoniga men mättade färg
stämning om både Wijnants och Jakob v. Ruisdael; 1 till Wijnants förde mig
också tanken tillbaka inför ett af Morlands landskap; Cromes »ljungbeväxta
höjd med väderkvarn» badade i ett varmt guldljus, som ingen före ho
nom kunnat måla utom Albert Cuijp; och Turners »soluppgång i dimma»
(utförd 1807) samt »Dido byggande Kartago» (utförd 1815), hvilka
konstnären skänkte till staten med vilkor, att de skulle sättas upp
mellan två landskap af Claude Lorrain (hvilket också skett) rätt
färdiga konstnärens nästan förmätna djärfhet, vare det nog sagdt
om taflornas underbart vackra luft- och ljusspel. Cuijp och Claude
Lorrain hafva af gammalt varit engelsmännens, både artisternas och
samlarnes gunstlingar, en förkärlek, som är karaktäristisk för dessas
1 Constables iQvarn vid Dedham i Essex», uti South Kensington, ser ut som en
moderniserad Hobbema; P
. de Wints (1784—1849) »Skogslandskap» i samma museum
eger hos sig något både af Kuisdael-Rembrandt och Gaspard Poussin. I flere af
dessa äldre landskapsmålares arbeten återfinnes denna förening af den klassiska
skolans strängare stil med holländarnes intimare stämning.
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
