Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Sondén.
ROB. SUNDELIN, SVEDENBORGIANISMENS HISTORIA I SVERIGE.
punkter i vårt land. som den nya läran vann någon anklang: i Göte
borgs stift, i Skara stift och vid hofvet i hufvudstaden. I särskilda
kapitel redogör författaren för rörelsens olika skaplynne på hvart och
ett af dessa ställen. Fullt utbildad Svedenborgianism finner man väl
endast på det första och sista. I Göteborg hade den sina egentliga
apostlar. Särskildt var det här teol. doktor Beyer, som »genom sin
stora begåfning och outtröttliga ihärdighet förskaffade åt detta system
ett djupt insteg i vida kretsar» i vårt land. För sin första postilla
och sin första katekes hade den nya församlingen honom att tacka
och ett ögonblick säg det ut som om hela domkapitlet med biskop Lam
berg i spetsen skulle blifva proselyter. Men den emot Beyer och
hans medbroder Rosén inledda religionsprocessen återförde snart dom
kapitlets majoritet till ortodoxismen, om den eljest också icke ledde till
något resultat. I Skara stift, rörande hvilket kärnpunkten i skildringen
blir en intressant framställning af den bekante, för fromhet och lärdom
utmärkte domprosten Anders Knös, synes man i allmänhet blott upp
tagit vissa af de Svedenborgska lärosatserna angående arfsynden, tre
enighetsläran och försoningen. Författaren anmärker, att, hvad doTii
prosten Knös’ heterodoxi beträffar, var den af det slag att den ej nöd
vändigt behöfver hafva haft sin ursprung i Svedenborgiauismen, och
vederlägger det Svedenborgianska påståendet, att Knös i alla afseenden
från slutet af 1669 skulle varit anhängare af den nya läran. Till och
med de enskilda anteckningar, till hvilka författaren haft tillgång, synas
oss ej visa synnerligen mer än sympatier för de nyssnämda lärosatserna.
Opposition mot ortodoxismens dogmatiska spetsfundigheter och
ensidiga objektivism hade föranledt Knös att närma sig Svedenbor
garne. Vid hofvet och i hufvudstaden var det raagnetiseringskonsterna,
mysticismen, spiritismen, somnambulismen o. s. v. som beredde vägen.
De mest bekanta af Svedenborgianismens yttringar i vårt land äro
troligen dessa, hvartill det bitande hån hvarmed det här bildade sam
fundet, nota bene sedan det öfvergifvits af konungen, af Kjellgren
och akademisterna angreps, ej litet bidragit. Skildringen af dessa
rörelser bilda slutkapitlet i professor Sundelins afhandling, en så
mycket osöktare afslutning, som man här får bevitna sektens sista
och svåraste strider under 1700-talet, då dess samfund upplöstes, dess
tidningar upphörde och dess förnämste koryféer, bröderne C. F. och
Aug. Nordensköld och C. B. Wadström lemnade fäderneslandet. Här
som förut har författaren, utom det myckna nya som i boken inne
hålles, fått tillfälle att beriktiga åtskilliga tillförene gängse föreställ
ningar. Vår nyare kyrkohistoriska literatur är icke rik; så mycket
mer har man skäl att vara tacksam för sådana arbeten som vi här
omnämt.
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
