Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKT MÅLERI OCH TYSKT.
Men man blir ej uppiggad af att se dessa tafler i original, hvilkas
rykte genom fotografier och träsnitt blifvit spridt öfver Europa. Man
undviker hälst att tala om en så tom ocli ytlig operascen som
Otto Knilles »Venus och Tannhäuser» med dess affekterade teaterhjälte
i sin löjligt tillkrånglade ställning eller en så nyktert uppfattad och
så genomtråkigt målad allegori som den ryktbara »Lycksökarens slut»
af Henneberg, hvilken tafla visar en märklig saknad af »Schwung» i
fantasien alt är så verkligt, så påtagligt, af den mystiska stämning,
ämnet kräfver, fins ej ett spår i behåll samt en högst ovanlig brist på
koloristiskt sinne. Den gula hästen, riddarens blå drägt, hans hufvud
och luften bakom bilda de fulaste motsättningar man kan tänka sig.
Och när idéen är djup och uppfattningen karaktärsfull, så skadas detta
såsom i Spangenbergs bekanta »Dödens tåg» af utförandets brister.
Karaktärslös och utan energi är teckningen se på de nakna par
tierna färgen absolut den samma öfver hvar enda figur, pålagd
dilettantiskt och utan ursprunglighet.
I hvad dusseldorfarne gjort är det oftast känsla och karaktär. Det
är en annan tids framställningssätt än vår, en tid som ej fordrade den
styrka i naturåtergifvandet som vi begära. Men se på Lessings »Huss
vid bålet», på Bendemaus idyller eller på hans »Jeremias», på Schirmers
komponerade landskap eller Tidemauds »haugianerna» och säg att det
ej är äkta konst, trots färgens svaghet och teckningens vekhet. Men
Spangenberg har tecknat som en klåpare, och därför är och blir han
ointressant och det är han ej ensam om.
1 jämbredd med alla dessa taflor af historisk betydelse men som
för oss bli af föga intresse i jämbredd med alla atelierlandskap,
alla krigsscener, alla söta barntaflor och torra porträtt, gör det gamla
goda liksom det friska nya sig gällande med så mycken mera styrka som
det ej är synnerligen talrikt. Man måste ha sett jubileumsutställningen
i Berlin i våras för att få rätt på det unga Tysklands konst, och det är
ett sakförhållande, att det, som på denna utställning väckte uppmärk
samhet, det var måladt »på franskt manér», det vill säga fritt från
konvention, direkt, med brutal sanniugstrohet. Ser man ej med för
undran att Kampfs »Sista försöket» är signerad Dilsseldorf? Man ville
svära på att det var en fullblods pariserduk. Kellers »Jairi dotter»
likaså.
Berliner-jubileumsutställningen visade tydligt nog att den tyska
konsten ej är alldeles det samma, som Nationalgalleriets konst. Just
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
