Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALEXANDER KIELLAND, SNE.
och båda således väl egnade att redan genom sin börd representera
något, som icke är äkta norskt och icke häller äkta nutidsmessigt.
Här i romanen uppbära de emellertid två nutida verldsåskåd
ningar i Norges land, och det är märkligt, att den mest hemma
fostrade, som onekligen är prestens, också är den mest frånstötande.
Mötet mellan båda blir mötet mellan böljan och bärget. Den förra
kastar upp en kaskad af glänsande skimmer, böjer af och går vidare;
det senare står som det står. Den ömklige prestraannen-fästraannen
åter är vid detta möte bara ett spån, som far hit och dit. Ingen lä
sare bryr sig om hvar han hamnar; han ökar icke det lägers styrka,
till hvilket han kommer
Vägen fram till detta möte är bokens förra och bredare del, pro
gressen i fabeln. Som de yttre tilldragelserna i denna fabel äro så
få och små som gärna möjligt, blir karaktärsteckningen alt och bokens
intresse uteslutande fotadt på den grad af sanning, som läsaren däri
erfar vara uppnådd.
Hvad då först Daniel Jlirges beträffar, bokens egentliga hufvud
person, så är han, mutatis mutandis, en redan teraligen gammal bo
kant. Vi se kusiner till honom alt emellanåt, och särdeles har Kiel
land, såsom i Arbeidsfolk, Gift och Fortuna, tagit hans specialitet un
der behandling. Det är den tomma, ordprålande, skenbara samhälls
bevararen, som, utan att sjunka i öfverträdelser eller laster, dock,
noga sedd, är oren från hjässan alt till fotabjället. Daniel Jlirges är
en presterlig varietet af denna typ. Han umgås med alt heligt och
högt och vill dess framgång i verlden, dock ej som någon svärmare,
hvilken därvid glömmer sig själf, och ej häller såsom någon plump
lycksökare, som på det händtverket fiskar efter popularitet, utan helt
enkelt såsom en sant anspråkslös Herrens tjänare, som sitter hemma
i sin vrå på landet och späker sig med att verlden icke vet huru
stor han är. Då han således af sann godhet hjälper Guds rike på
trafven och kämpar mot tidens villa, drabbas han emellertid af det
egendomliga ödet att gent emot sina allra närmaste, sin hustru och
sin församling, aldrig komma till rätta, såsom en Guds man egnar
och anstår; men det är dessas fel och icke hans, och det är nu en
gång hans påle i köttet, att han, som var skapad till hufvudstadsprest,
men af nit för det i verldens ögon ringa valde en simpel bondför
sarnling, därvid råkade ut för en, som begrep af hans goda mening
platt intet, och att sammalunda han, som var född att följas genom
lifvet af en kvinna med ideal syftning, just råkade ut för en, som valt
marthaslottcn ända till själfförintelse. Och så glider prosten Jlirges
småningom in i ålderdomen, städse låtande sitt ljus lysa för verlden
genom halfanonyma artiklar i »Hovedstadens Avis,» men också städse
hafvande för sina ögon, när han vänder dem ut genom fönstret, det
fallfärdiga skrammel till uthus, som varit första upphofvet till hans
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
