Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR EDGREN.
egnade åt utredningen af vår forntid, utan mest tillfälligtvis i andra
verk gåfvo uttryck åt vida mera konservativa åskådningssätt.
Särskildt torde Wliitneys åsigt, dels såsom på det hela kanske bäst
återgifvande den rent filologiska skolans moderatare åsigter, och dels
såsom utöfvande ett ej ringa inflytande både i Europa och Amerika,
isynnerhet i det sistnämda landet, förtjäna att här anföras (jfr Whitney:
»Language and the Study of Language», 1872).
Efter det han först påpekat, att hvarken historien eller traditionen
kunna hjälpa oss till rätta vid forskningen efter iudo-europeernas urhem,
fortfar han:
»Ej häller kan språkvetenskapen med någon slags bestämdhet eller
visshet utpeka dess läge. De persiska och indiska dialekterna afvika
väl i sina former minst från dem, som en allmän jämförelse af alla de
befryndade dialekterna visat hafva varit urspråkets; men detta för
hållande bevisar ingalunda, att de folk som tala persiska och indiska
städse förblifvit närmast sitt urhem. Folkvandringar leda ej nödvän
digtvis till snabb språkförvandling, och ej häller medför alltid stilla
blifvandet på samma plats oföränderlighet af språktypen. Sålunda
för att anföra endast två eller tre framstående fall har grekiskan
bevarat vida mera af vårt urspråks material och byggnad än armeniskan,
oaktadt denna senare dialekts östligare läge; i alla den stora familjens
tungomål företer litaviskan vid Östersjön de allra älsta dragen; och
bland de germaniska dialekterna skiljer sig isländskan, den sista ger
maniska afläggaren, minst från deras urtyp. All den ursprunglighet
i både språk och samhällsinrättningar, som utmärker familjens ariska
gren, och i synnerhet Yeda-språket, kan på ett tillfredsställande
vis förklaras, utan att förneka arierna en lång vandring, helt enkelt
genom att tillskrifva dem ett ovanligt konservativt lynne liknande
det hvilket alt sedan deras skilsmessa så skarpt åtskilt Indiens folk
från Persiens, och som gjort det förra vida mera än det senare till
en lefvande uttydning af den indo-europeiska urtiden».
»Ej häller är sambandet mellan de olika grenarne ännu så iitredt,
att det kan kasta mycket ljus öfver deras vandringar. .. .» Utförande
detta argument, slutar han med att uttrycka sinaAvifvel om, att språk
vetenskapen skall någonsin lyckas med säkerhet utvisa den näjd, hvarifrån
den indo-europeiska racens vandringar begynt, samt tillägger därpå:
»1 alla hänseenden böra vi fullt erkänna, att språkvetenskapen som
sådan ej gör det till sin uppgift att afgöra, huruvida indo-europeernas
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
