Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKT MÅLERI OCH TYSKT.
haft skäl att söka motarbeta det franska inflytandet, just därför att det
var teknik, som fattades vår konst, därför att denna måste hålla jämna
steg med den stora utveckligen ute. Vi hade mycket att lära af
fransmän, liksom också något af tyskar.
Och under den långa lärotiden har vår konst utvecklat sig till
hvad den nu är. Den lemnar rikligt tillfälle till jämförelser med
utlandets riktningar, med dess representativa mästare. Liksom våra
allegorister, batalj målare och porträttörer under förra århundraden hade
sin konst direkte från utlandet, ja ofta nog voro och förblefvo utlän
dingar, fast de verkade i Sverige någon tid, så ha ock detta sekels
svenske konstnärer bygt på främmande grund.
Hos våra romare Stäck, Palm finna vi landskapstraditionen
från 1840-talets Italien. Deras konstbröder träffar man flerstädes i Tysk
land : ett landskap af Gurlitt är svårt att skilja från ett af Palm. Plagemann
upptog nazarenernas formstil, Boklund var miinchenmålare från Pilstoys
äldre tid, och Höckert bröt väg för den franska koloriten. All olikhet
till trots får väl Höckert kallas Sveriges Delacroix. Hans kolorit, hans
hela uppfattning, ja ibland hans penselföring särskildt i »Slottsbranden»
drar tanken till den store franske revolutionären. Romantismen skaf
fade luft inom måleriet, men kunde likväl ej helt och hållet fylla tidens
kraf på det nya den väntade och hoppades kanske därför att det
var något öfverdrifvet, något chargeradt i dess sträfvan.
Dusscldorfsskolan drog flertalet af unga krafter till sig. Hvad den
gjorde, inte födde den ett nationelt måleri hos de utländska eleverna.
Arbetet blef alltid halftyskt, till och med hos norrmännen, hviika eljes
hvart de kommit förstått att hålla på sin nationalitet, sällan målande annat
än sitt eget land och sitt eget folk. Det var uppfattningen, andan, som
blef tysk. När man i Dusscldorfs museum ser nordbornas taflor blan
dade med infödingarnas, ser man ingen skilnad mellan de ena och de
andra. Askevold, Jakobsen, Nordenherg, Tidemand, Munthe, Nordgren
äro alle samman trogna den skola, där de lärt sin konst, liksom Edvard
Bergh i sina tidigare arbeten, innan han kunnat arbeta sig till själf
ständighet, slående påminner om sin lärare Calames målningssätt, stelt,
mäjsladt, fastän kraftigt, fint och känsligt.
Det är lustigt att se, hvilken likhet i karaktär och äfven i färg
spåras mellan Ludvig Knauss och vår d’Uncker, exempelvis då de
skildrat samma ämne, en scen bakom kulisserna vid en kringresande
lindansartrupp. Det är ej blott skärpan i karaktärsteckningen, som
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
