Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WARBURG.
Mahnstedt svarade, att om han vore en så farlig och förmäten kät
tare, som åklagaren utmålade honom, så borde icke förbudet mot olofliga
sammankomster åberopas utan stadgan mot villfarelser och deras spri
dande.
Härefter gick saken till doms. Mindre akademiska konsistoriets leda
möter hänsköto målet såsom af stor vigt till det stora konsistoriet, men
utträdde själfve ur detta, emedan de förut haft befattningen* med målet.
Likaså utträdde alla domkapitlets ledamöter, emedan de handlagt den
förra religionsprocessen. Ingen syntes vara angelägen döma i saken.
Slutligen återstodo blott sju. Flertalet af dessa: rektorn, eloquentie prof.
Ekerman, arkiatern Linnæus, professorerne Fick (jurist) och Duræus
(fysiker) enade sig om en frikännande dom, »då de hvarken finge eller
tilltrodde sig att döma öfver Malmstedts gärningar, tankar och afsigter
vidare än ransakningen gäfve vid handen, och då han däri icke med
halfva, än mindre med fulla och tillräckliga bevis blifvit betygad att ha
hvarken hyst eller utspridt villosatser i religionen eller i sin gudaktighets
öfning felat mot lag och kgl. förordningen. För det förra vore han en
dast varnad på grund af misstankar, men ej dömd af domkapitlet, hva
dan han måste anses renlärig, och i senare afseendet så vore en skilnad
mellan lofliga och olofliga sammankomster. De senare förutsatte kätte
riers hemliga utspridande ibland de enfaldige, och skildrades i kgl. för
ordningen 1726 såsom anstälda under förevändning att bruka sin an
dakt, hvari med förakt af allmänna gudstjänsten vanligen söndagstexter
predikades samt böner och nya bönesätt förklarades såsom pietisterne
den tiden (1726) beskyldes för och de så kallade Herrnhutarne, kan
hända, för sed hafva. Men de sammankomster, som med rent uppsåt
afse att underhålla andakt äfven hos andra, kunde aldrig vara i lag för
budna, hälst de kunde bereda medborgare till goda undersåtare krafti
gare än genom hot, viten och straff.» Hvad Malmstedt vidkom yttra
majoritetens fyra ledamöter:
»Någor livar af oss, men i synnerhet professor Fick såsom granne,
känner honom väl, och vet, att han i sin stora fattigdom förer ett se
digt, stilla och förnöjdt lefverne samt tyckes han i ett rent och oskyl
digt alfvare frukta Gud, hvarför. vi skulle räkna för samvetsömt att
hindra honom eller någon afinan (!) i sin husandakt, och att i kraft
af den kristliga skyldigheten uppmuntra och undervisa sin nästa.»
De finge endast döma efter ransakningen. Och där funnes intet be
vis för kätterska satser och deras utspridande eller till hemliga och på
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
