Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL HEYSES NOVELLER.
I förmågan att kunna känna hela sitt väsen och med hela sitt vä
sen ligger lyckan. Och att den är deras naturliga tillstånd framgår af
den trängtan därefter som lefver i dem. Man förstår hur kvinnan i
»Två fångar», då ingen möjlighet för henne erbjuder sig att fä känna
den, kan önska sig ett »vackert rödt sår», så att hon åtminstone i det
får känna att hon är till.
För dylika personligheter är kärleken annat än en mer eller min
dre öfvergående, behaglig eller obehaglig episod i lifvet. Det är den,
som mer än något annat samlar och förklarar alla deras väsendes kraf
ter, den är det naturliga och fulltoniga uttrycket för hela deras per
sonlighet, den är fulländningen af denna, väsendets blomning. Först
i kärleken slå alla väsendets krafter ut i hela sin rikedom, strömma
dess finaste dofter fram, vaknar personligheten till fullt medvetande.
Först här kan denna, genom att helt hängifva sig och gå utom sig
själf, fullt känna sig själf i sin helhet. Kärleken är här identisk mec
lyckan.
I detta sammanhang förklaras dels hvarför det enda ämnet i Hey
ses noveller är kärleken, dels också de särskilda drag denna hos Heyse
bär. Den är en . enda och för hela lifvet. 1 den egendomliga novellen
»Ett deladt hjärta» ser man väl ett annat förhållande ega rum. Man
nen där, som älskar sin hustru, blir dock samtidigt gripen af kärlek
till en annan. Men detta bekräftar blott den framhållna karaktären
hos Heyses personer och deras kärlek. Det fins ett drag i ifråga
varande mans personlighet, hans lidelsefulla musiksinne, hvilket ej fått
någon motsvarighet hos hans hustru, hvilket därför länge liksom slum
rat, och när det af ett kvinligt väsende återväckes och i henne finner
gensvar, då kan han på en gång vända sin fulla personlighet mot dem
båda.
Det blir ock förklarligt hvarför de älskande, om förhållandena hin
dra dem från en ständig förbindelse, fritt och medvetet hängifva sig
åt sin kärlek och sedan alt efter hindrets art antingen gå i döden eller
lefva med ett hela lifvet värmande minne. Man förstår hur Heyse kan
låta Madelaine i »Resan efter lyckan» anse det för en synd att ha vi
sat från sig kärleken. Det var en synd emot hennes innersta väsende,
hennes personlighet, ett brott mot naturen. Ty det är gifvet att för
denna åskådning betyda samhälleliga och kyrkliga former föga. Men
man torde dock knappast här ha rätt att tala om undantagsmoral. Ty
vore alla människor huggna af samma stycke som Heyses personlighe-
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
