Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111.
HANS EMIL LARSSON.
ter och vore förhållandena i lifvet danade härefter, då skulle det en
dast vara förbindelser af denna art, d. v. s. där full och sann kärlek
råder, som kyrkan skulle helga och samhället bekräfta. Och, såsom
förut är framhållet, de kunna försaka när andra verkliga förpliktelser,
d. v. s. mot lefvande människor, finnas.
»Nu, ser ni, har jag hvad det första beträffar kommit till
den klara insigt, att en skuld får kalias tragisk blott då den inför den
sanna sedlighetens domstol framstår såsom oskuld Tag en
enkel, nästan barnslig kärlekshistoria, som den om dessa båda oskyl
diga unga, ur sins emellan fiendtliga hus, hvilka förakta all verldsklok
het, all hänsyn till följderna och, emedan de utan hvarandra ej kunna
lefva, med hvarandra finna döden. Dessa bådas skuld är ingen annan
än just att de hafva mod att följa sitt hjärta. Det är tragiskt att vara
född med ett hjärta, hvilket ej låter pruta med sig i något, som till
hör dess egnaste känsla. Häri ligger alla verkligt tragiska hjältars rätt
och öde: deras inre adel i den lurapna verlden, som inrättat sina lagar
efter svaghetens medelmåtta, störtar dem i hopplösa strider, i hvilka
de krossas af alldaglighetens tyngd. Och till denna det lågas samman
svärjning mot det upphöjda hör äfven den roll som slumpen så ofta
spelar, och hvad som kommer dess ingripande att beröra oss på så ska
kande sätt, är just att vi därigenom erinras om de makter, som våld
föra sig till och med på de starkaste själar, om det intiga, ytliga, rent
ondskefulla hos verkligheten, för hvilket det ideala så ofta dukar under
visserligen utan att därigenom förlora något af sin ideala glans ...»
Med dessa ord biktar Heyse själf hvad som utgör den innersta
åskådningen i hans noveller och därjämte deras motiv. Motivet är de
utvalda personligheternas kamp mot hvardagsmänniskorna och mot de
efter dessa lämpade förhållandena, det är den sig utvecklande harmoni
ska personlighetens strid mot ofullkomligheten, seger eller nederlag. Men
liksom personligheterna, ehuru af samma grundtyp, förete mångfaldiga
skiftningar, hvarigenom de individualiseras och bilda tillsammans ett
rikt galleri af olika gestalter, så har ock samma motiv i novellernas
händelser en mångfald af skiftningar, så att Heyse, trots att det i
grunden merändels är samma ämne han behandlar, dock aldrig upp
repar sig själf, utan i hvarje ny novell förmår att på nytt och lika
kraftigt fängsla.
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
