Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En blick på utsidan af den danska culturen, af Löjtn. Gustaf Nyblæus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
Gust. Nyblaeus.
gråter, utropar: "det går gladeligt"; så slår Gustaf Adolf,
segrande i döden, i stridsmörkret vid Lützen Wallenstein,
den outgrundelige verldsfursten, så hårdt att han för alltid
förlamas, och Gari XII lägger, sedan han med
öfvermensk-ligt hjeltemod förgäfves bekämpat våldets och svekets
förenade magter, lugnt sitt hfifvud till hvila i kulregnet vid
Fredrikshall. j
I hvardagslag utgör en | viss humoristisk trefnad, hvilken
dock någon gång afbrytes $f temmeligen öfverdrifvet
natio-nalskryt — ehuru denna benägenhet genom krigsårens lika
allvarsamma som för Danmark ärofulla erfarenheter nästan
alldeles öfvervunnos — ett utmärkande grunddrag. Dansken
är i allmänhet ganska pratsam, icke sällan till och med
"snakkesalig" och han rör sig lätt utan att mycket
bekymra sig öfver om han stundom något förlöper sig. Sin
värdighet gömmer han till högtidligare tillfällen, men lyckas
då icke alltid uti den. I sin gång klifver han icke sällan åstad
ganska orhythmiskt, hvilket Svensken sällan gör. Fruntimren
slänga under gång understundom med kroppen på ett sätt,
som alldeles icke är vackert, och en qvinna, som går med
värdighet — i sig sjelf en vacker och sällsynt företeelse,
finner man icke ofta. En viss, stundom något affecterad,
ledighet ser man deremot ganska ofta hos den bildade
klassens både karlar och fruntimmer. De sednare hafva också
vanligen större både händer och fötter än de Svenska.
Fortsätter man jemnförelsen, sä kan man säga, att Dansken ofta
är fri men icke ädel i sin rörelse, Svensken tvertom; hos
honom äro stelhet och bundenhet ganska vanliga. Dansken
går med framlutadt lif, ofta något för krokiga knän och utåt
från lifvet svängande armar, Svensken går temmeligen
lodrät, men med stela både armar och ben; Dansken faller i
slapphet, Svensken i orörlighet; Dansken blir fadd,
Svensken drumlig.
Sina åtbörder (gester) gör Dansken vanligen med mycken
liflighet, men då han blifver pathetisk, råkar någon gång en
viss godmodighet i blick och uttal något i strid med det ex-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
