Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett votum i frågan om "classicitetens förfall," af Prof. Joh. Gust. Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett votum i frågan om "classicitetens förfall."
99
Att för öfrigt latinets bruk såsom de lärdas språk
ingalunda hade sin grund deri, att det för sådant ändamål skulle
företrädesvis lämpa sig, utan mera berodde på slump, är en
redan längesedan erkänd och uttalad sanning.
Det enda fall således, der stilens classicitet nu mera
skulle kunna komma i fråga att såsom sak för sig, såsom
sitt eget ändamål, vårdas, vore i de Academiska högtidstalen.
Men äfven der hvilken pina är det icke för talaren att
antingen från början till slut uppgifva ali egen tanke och röra
sig? såsom mängden af moderna latintalare i alla tider hafva
gjort, inom fornverldens en gång för alla utstakade råmärken,
eller också tvingas att på långa omvägar transponera den
moderna tanken i en sådan, som låter forma sig på ett
clas-siskt sätt, men hvarigenom den oftast förlorar det mesta af
sin friskhet och bestämda egendomlighet! Och dertill hvilket
vansinne att tala öfver stora nationella glädje- eller
sorgeämnen på ett språk, som nationen icke förstår, och som
kanske för de upphöjda föremål, dem glädjen eller sorgen
närmast gäller, är lika fremmande! Afhöres så vid
framsägandet det omsorgsfullt utarbetade talet af några få med
kännarens intresse, af flere med delad uppmärksamhet och
af mängden med odelad likgiltighet, så är, näst pinan att
skrifva ett sådant tal, ingen större, än den att läsa upp det;
hvaremot ett tal på modersmålet, ämnet må vara hvilket som
helst, om blott talaren icke är alltför illa väld, kan påräkna
vida större och allmännare sympathier. Och hvad vinner
classiciteten på, att de få haft en stunds nöje, hvilket de
kunde haft lika godt vid sin Horatius, sin Plautus eller
Cicero, då de många, och bland dem talaren sjelf icke minst,
funnit tiden lång och besväret tacklöst? Ty nöjet, för att icke
säga fåfängan, att låta fremmande Universiteter veta, hvad här
förehafves, kan väl knappast uppväga olägenheten af, att det
svalg, som förefinnes mellan Universitetet och landet, genom
en fortsatt likgiltighet om egna landsmäns deltagande i våra
fester, ytterligare vidgas eller åtminstone bibehålles.
7*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
