Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett votum i frågan om "classicitetens förfall," af Prof. Joh. Gust. Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett votum i frågan om "classicitetens förfall."
103
classerna, eller som ansågs passande att förflytta till en af
dem, skulle lara att skrifva latin — och att förstå språket,
endast så vidt sådant för den practiska färdigheten att skrifva
det; icke kunde undvaras, som det nu är modernt, att hvar
flicka skall lära musik. Men den verkliga insigten i språket,
den grundliga uppfattningen af de classiska mästerverkens
tankeinnehåll fick helt naturligt stå tillbaka, ty till beggedera
räckte tiden, huru rundligt den också då emot nu var
latinet tilldelad, likväl icke till. Och hade den också varit
tillräcklig, så hade man likväl så förälskat sig i utsidan, i
skenväsendet, och så inrättat studierna derefter, att man helt
naturligt kom att lemna derhän allt, som icke syntes vara
af någon direct betydelse för det practiska syftemålet. Och
i bästa fall hvad var detta practiska syftemål, hvad var det
resultat, hvartill man på denna väg ytterst ville komma?
Monne det att gifva oss en ny latinsk litteratur, som skulle
kunna ersätta den gamla? Det anspråket hade man dock icke.
Eller att gifva oss en ny latinsk litteratur, som skulle läsas
jemte den gamla? Nej! icke en gång det vågade man
ifrågasätta. Man satte sig i stället det anspråkslösare målet före
att frambringa något, som skulle för örat, den stund det
upplästes, och för ögat ännu några dagar derefter (kanske
år, kanske århundraden, men blott för en och annan
liebhaber) göra en snarlik verkan med hvad de gamle sjelfve
frambragt, men som sålunda med ytterst få undantag var
dömdt, att derefter för ali framtid blifva oläst och förgätet *).
*) Att en och annan på det gamla sättet bildad classicist på fullt
allvar tror sig sjelf eller öfverhufvud någon af recentiorerna hafva
i "classicitet" till och med öfverträffat de gamle, är en lika
besynnerlig, som beklaglig företeelse. Ty skulle man med skäl
kunna tala om ett classicitetens förfall, så vore väl ett sådant
just då förhanden, om den gamla, äkta classiciteten till den grad
fallit i sina egna idkares uppskattning, att den icke vidare
betraktas såsom det oupphunna mönstret, utan fastmer såsom
varande på sitt eget fält af en konstgjord classicitet besegrad. Och
att en sådan föreställning, i fall den hade någon utsigt att göra
sig allmänt gällande, skulle följdriktigt leda till hela antikens ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
