Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Statshvälfningen i Sverige under Carl XI:s regering, af Prof. F. F. Carlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 ’
F. F. Carlson.
bereda en räddning i faran gaf honom stöd, och tänkesättet
hos de många, som voro trötta vid den gamla anarkien,
underlättade en förändring, hvars aflägsnare följder man icke
kunde inse. Det var emellertid långt ifrån att denna
förändring skulle hafva kunnat fulländas med ett slag. De båda
partierna i Rådet fortforo såsom förut: man visste icke om
Konungen skulle vara stark nog att mot det motstånd och
de svårigheter som mötte Öfverallt, genomföra sin vilja.
"Han afskyr den förra regeringens fel, och undviker dem,
men jag tviflar mycket att han är nog stark för att styra
sjelf", säger ett bref från Stockholm nära början af 1676.
Emellertid utvecklade Konungen, midt under kriget, i
den oblidkeliga kamp han börjat mot den förra regeringens
missbruk, småningom alla dragen af sin blifvande inre
styrelses karakter. Han skildras såsom stor hushallare i allt:
i de minsta småsaker deltog han sjelf: det blef allt farligare
att motsäga honom. Med ett litet följe tillryggalade han
med förvånande snabbhet stora sträckor af landet; ofta visste
man icke hvar han var. En viss dysterhet lade sig tillika
öfver hans sinne, och han antog en allt större böjelse för
ensamheten. När han för en kort tid återvände till
Stockholm, tillät han ingen att emottaga sig; han undvek de
festligt prydda gatorna, och emottog den första aftonen ingen.
I denna ställning blef kriget afgörande, icke blott för
frågorna om rikets yttre makt, utan äfven för dess inre
författning. Krigslyckans skiften under året 1676 beteckna äfven
skiftena i den inre politiken. Flottan, tidigt rustad detta
år, lopp ut på våren: Konungen reste till sin här i Skåne,
uppfylld af glada förhoppningar om seger. Men snart följde
den ena olyckan på den andra. Missnöjet inom flottan bar
sin frukt i tvenne nederlag, efter hvilka fienden1 var mästare
af sjön. Till lands befanns Svenska hären för svag att göra
motstånd; den verkställde ett brådstörtadt återtåg, och den
Danska härsmakten utbredde sig i Skåne. Då greps
Konungens sinne af ett svårmod, som liknade förtviflan, och
hans gestalt, den enda som i dessa öfverhängande faror
lofvade räddning, insveptes i ett ogenomträngligt mörker. "Denne
Furstes underliga sinnelag kommer icke af vrede: tvärtom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
