Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Statshvälfningen i Sverige under Carl XI:s regering, af Prof. F. F. Carlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Statshvälfningen i Sverige uncfer Carl XF:s regering. §49)
han har visat allt för mycken godhet mot de felaktige på
flottan, och det emot sina trognaste tjenares råd. Men det
är en slutenhet, ett misstroende, en absolut vilja, förenade
med brist på erfarenhet, som komma honom att höra allt
utan att svara, och derefter befalla med en förvånande
bestämdhet, ofta tvärtemot hvad man tillstyrkt: detta går till
en så stor ytterlighet sedan , han ser sig vara herre, att hans
rådgifvare, hans Generaler och de förnämste af hans hof
tala derom, såsom tänkte de blott på att ursäkta sig iör
de olyckor, som de fërutse. De tala öppet om sina
farhågor, presterna predika derom, folket knotar, och man
börjar Öfverallt säga att detta måste afhjelpas; till råga på allt
begynner krigsfolket att ledsna", — heter det i den
Fransyska Ministerns bref, som följde Konungen under kriget.
Förgäfves inlemnade Generalerna en skrift, hvari-de anhöllo
att Konungen skulle fatta ett bestämdt beslut: förgäfves sökte
det Fransyska Sändebudet att göra föreställningar. Ingenting
kunde bryta Konungens stumhet. Sjelfve Lindsköld, hans
förtrogne, förvånades, då han återkom från Stockholm,
öfver den förändring Konungen undergått och föritiådde
intet öfver hans sinne. Han gaf inga befallningar, hvarken
att marschera eller stadna: Generalerna sade högt, att de
tvådde sina händer för kommande olyckor: de visste ofta
om aftonen icke hvad som skulle göras följande morgon:
flere officerare begärde afsked, soldaterna rymde. Bad man.
ofti ett beslut, om en befallning att gå mot fienden, såslog
Konungen blott på sitt svärdfäste och teg.
Endast segern kunde gifva en ljusning i detta mörker.
Hären följde, stum, oviss, väntande, på Konungens plötsliga ^
rastlösa tåg för att söka fienden. Utan att känna dennas
ställning eller styrka, men med oafvisligt beslut att angripa,
gick Konungen till Vexiö, till Knäred: ändtligen lönade
träffningen vid Halmstad hans kalla mod med framgång.
Hoppet begynte åter upplysa Carl XI:s själ, det löste
förtrollningen som hade fängslat hans sinne. Men aldrig
utplånades hos honom spåren af denna förskräckliga tid.
Ännu var likväl vändningen i rikets inre ställning
ingalunda afgjord. Det fanns ögonblick, då man fruktade ett
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
