Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om grundmotsatsen i verlden, af Mag. Doc. C. Y. Sahlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
C. Y. Sahlin.
t
ten i och genom hennes förhållande till materien eller
väsendtligen tillhöra kraften för sig sjelf betraktad. I förra
fallet skulle kraften genom materien få en bestämning, som
hon utan denna icke egde, och således vara bestämbar eller
i sig ega en möjlighet. I sednare fallet måste kraftens
verksamhet vara hennes verklighet, ty om verksamheten och
verkligheten vore i något hänseende motsatta, så vore den
sednare icke fri från motsats. Det ligger ock i kraftens
begrepp, att hon icke är verklig kraft utan att yttra sig eller
vara verksam. Men ali verksamhet innebär en förändring,
och kraftens verklighet måste således vara förändring. Om
nu verksamheten skall tänkas ren, det vill säga, om hon
icke skall tänkas verka på eller hos något annat eller
åstadkomma förändring hos något annat, så måste hon förändra
sig sjelf. Hon maste då oupphörligen blifva något annat än
det, som hon verkligen är, och således i sin verklighet hafva
möjligheten att blifva detta andra. I kraften likasom i
ma*-terien finnes således motsatsen mellan möjlighet och
verklighet. Motsatsen mellan kraft och materia har sålunda
visat sig icke vara grundmotsatsen i verlden utan förutsätta
motsatsen mellan möjlighet och verklighet.
Innan vi öfvergå till undersökningen om den sistnämnda
motsatsen, anse vi nödigt att göra en anmärkning rörande
den verldsförklaring, som utgår från motsatsen mellan kraft
och materia. Om man ock skulle medgifva, att förklaring
vore gifven af varaktigheten i verlden såsom hel betraktad,
så måste man dock anmärka, att den grad af varaktighet,
som erfarenheten visar tillkomma de serskilda tingen, icke
från denna ståndpunkt kan förklaras. Så snart man antagit
tingen vara materiens vexlande former, så blifver det
omöjligt att angifva något skäl för antagandet, att ett visst ting,
sedan det undergått någon förändring, likväl är samma ting
som förut. Det, är nemligen onekligt, att formen genom
hvarje äfven den minsta förändring blifver en annan. Om
på detta sätt de serskilda tingens bestånd upphäfves, så
försvinner dermed ali ändamålsenlighet ur verlden. Det enda
sammanhang, som då möjligen kan antagas i verlden, är det
mellan oafbrutet s vexlande orsaker och verkningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
