Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om grundmotsatsen i verlden, af Mag. Doc. C. Y. Sahlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
G. Y. Sahlin.
och materia, från hvilken vi utgingo. Men att så icke
förhåller sig kan inses deraf, att materien eller kroppsligheten
icke längre eger den betydelse, som vi till en början
antogo henne ega. Det har’nemligen visat sig, att materien
i och för sig icke eger någon verklighet. Materien kan då
icke vara något annat än den rena möjligheten, hvilken till
sin motsats har den rena verkligheten. Att kraften icke är
den rena verkligheten hafva vi ofvan visat. Kraften måste
nemligen såsom vexlingens orsak i sig innebära en möjlighet
ocli kunde således icke vara ren verklighet. Men ehuru
kraften icke kan vara ren verklighet, så måste hon dock
alltid ega någon grad af verklighet. I annat fall skulle hon
icke kunna vara verksam. Då vi nu veta att det som
inskränker kraftens eller det verksamma väsendets verklighet
är materien eller kroppsligheten, och då vi utom den
kroppsliga verkligheten icke i verlden hafva någon annan
verklighet gifven än den andliga eller själen, så måste vi
naturligtvis undersöka om denna verklighet är sådan, att hon i
och för sig kan vara ren och fullständig.
Vi hafva angifvit själens eller den andliga verklighetens
väsendtliga bestämning vara förnimmandet. Yi hafva genom
denna bestämning skilt själen från kroppen ocli hans
väsendtliga bestämning, utsträckningen, och vi hafva i sammanhang
dermed anmärkt, att förnimmandet ’icke står i strid mot
verkligheten betraktad såsom en kraft. Men då vi
sedermera funnit att kraften, ehuru hon alltid måste vara i
någon grad verklig, likväl icke är den rena ocli fullständiga
verkligheten, så följer att den andliga verkligheten icke skulle
vara ren och fullständig, om det tillhörde hennes väsende att
vara kraft. Att förhållandet icke är sådant låter dock lätt
visa sig. Det finnes nemligen intet skäl, hvarföre
förnimmandet i ocli för sig sjelft skulle vara en outvecklad eller
sig småningom utvecklande förmåga af förnimmelser. Det
visar sig tvärtom, att ju fullkomligare förnimmandet hos
menniskan är, desto mindre är det underkastadt vexling,
och att det fullkomliga förnimmandet eller det rena
tänkandet är oföränderligt och således fritt från ali vexling. Då
det nu är vexlingen och förändringen i verlden, som förut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
