Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälanden af nya Skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Anmätønden.
Ryska politiken var eméllerfid då lika skicklig som nu, och
Sverige för vanmäktigt att intressera de stora makterna. Väl ville
England så lange som möjligt bibehålla sitt inflytande, som det i Juni
1720 nyttjade att förmå Sverige till uppgifvande af sin tullfrihet i
Öresund. Men då Söderhafskompaniets fall om hösten samma år
skakade England, hitskickade konung Georg en helsning, att det stora
förbundet mot Ryssland ej kunde åstadkommas, något som man då i
Sverige val visste, och derjemte den underrättelse, att ett förbund var
på väg att bildas mellan Ryssland och Österrike om understödjande af
holsteinska hertigens anspråk på svenska kronan, och förklarade
engelska ministrarna den 5 November faran så stor och öfverhängande, att
den af Sverige till hvad pris som helst måste förekommas. De
tillstyrkte, att franska ministern Campredon skulle anmodas att resa till
Petersburg for att inleda fredsunderhandlingen med Ryssland; och då
underrättelsen från andr$ håll bekräftades med tillägg, att Polen och
kanske äfven Preussen stode i begrepp att deltaga i det hotande
förbundet, samt tillgångar till krigets fortsättande året 1721 alldeles
saknades, erkände Arvid Horn och slutligen äfven konung Fredrik
nödvändigheten att söka den fred med Ryssland, hvars afslutande
England förut varit så angeläget att hindra.
I Januari 1721 afreste Campredon till Petersburg, och i slutet
af Mars de svenska underhandlarne Lilljenstedt och Strömfelt till den
bestämda underhandlingsorten Nystad, dit de den 23 April anlände,
och der den sorgliga freden den 30 Augusti slöts. Konungen var
den, som ihärdigast motsatte sig eftergifvenhet för de ryska
fordringarna, och de svenska underhandlarne uppfyllde redligt sin pligt. Men
Sveriges krafter voro uttömda, och dess arffiende kände och
begagnade sina fördelar.
Det af alla andra makter öfvergifna, åt sig sjelft lemnade Sverige
kom nu i så mycket större fara att råka i beroende af Ryssland, som
det holsteinska husets anhängare och de förnäma, hvilka i de afträdda
länderna hade egendomar och för deras fördelaktiga afyttrande behöfde
ryska styrelsens välvilja, voro detta land bevågna. Defensivförbundet
den 22 Februari 1724 tycktes också vara en god början till ett
sådant beroende, hvarpå den år 1725 till Petersburg skickade
Cederhjelm ifrigt arbetade. Äran att då hafva räddat Sverige derifrån
tillkommer Arvid Horn, som genomdref Sveriges accession den 14 Mars
1727 till hannoveranska alliansen, en fosterländsk handling, hvilken
Herr M:s framställning först gjort full rättvisa. B—lk.
Sveriges Historia under konungarne af Pfalziska huset, af Fredrik
Ferd. Carlson. Första Delen. Carl X Gustaf. Stockholm 1855.
Tryckt hos P. A. Norstedt & Söner. XII och 437 sidd. 3:o.
Det historiska arbete, som utkommit under denna titel, är af
den vigt och värde, att det vore en försummelse om denna tidskrift
förbiginge detsamma, ehuruväl redan dess titel och ännu mera dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
