Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälanden af nya Skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anftiälandeu. 213
sin kurs eller ej, så står likväl säkerheten qvar såsom en oeftergiflig
fordran. Hittills hafva vi endast afsett nybegynnaren, stående på
elementarläroverkets lägsta trappsteg. Vända vi oss till folkskolan, så
möter oss der en skara af andra nybegynnare, som ock skola inom
dess väggar och under dess tak i sinom tid undervisas i
modersmålets grammatik. Man kan antaga, att de flesta ibland dem ej draga
någon synnerlig nytta af denna slags undervisning; åtskilliga torde
dock gifvas, för hvilka den kan blifva af största vigt. Emedlertid
måste undervisningen äfven här åsyfta säkerhet. Men huru skall denna
säkerhet vinnas, om den mer eller mindre är beroende af företeelserna
i ett främmande språk, som för nybegynnaren, han må besöka
folkskolan eller någon annan undervisningsanstalt, ännu är en hemlighet
och måhända alltid förblifver det? Öfvergår likväl sedermera en
sådan nybegynnare till studium af Latin eller af andra språk, ja till ett
djupare studium af sitt eget, då men ej förr blifver för honom rätta
tiden att utvidga sin grammatikaliska kunskap genom inhemtandet af
det nya, som dessa språk erbjuda. Man må ej invända, att han
genom den föregående undervisningen blifvit förd på afvägar: han har
endast blifvit förd på den väg, som med modersmålets närvarande
tillgångar Öfverensstämmer, och det lilla, han på denna väg inhemtat,
har dock gifvit honom en tydligare föreställning om hvad grammatik
egentligen är, och beredt honom en vida säkrare grundval för hans
ytterligare grammatikaliska vetande, än om han till största delen an-,
ticipationsvis och på auctoritetstro skulle kunna åstadkomma en för-,
svarlig eller till och med godkänd grammatikalisk casus-analys, hvars
grund han i alla fall ej inser och ej heller kan inse, emedan nyckeln
till dess förklaring tillhör ett annat språk, hvaraf han ännu ej har
ringaste kännedom. Ref. skulle derföre på fullt allvar vilja föreslå,,
att i de Skandinaviska språkens grammatikor, så vidt dessa sysselsätta
sig med det nu brukliga skriftspråket, upptoges i
declinationsparadig-merna och de syntactiska hufvudreglorna endast 4 Casus:
Nominati-vus, Genitivus, Accusativus och Vocativus. Ablativus utginge helt
och hållet; Dativus förvisades lämpligast till anmärkningarne.
Nomi-nativus urskiljer nybegynnaren lätt nog; likaså Vocativus (den ref.
bibehåller både för dess enkla användnings skull och for att åskådlig-’
göra de fall, då den antingen icke kan ej heller af oss nu mera får
användas); Genitivus uppfattas hufvudsakligen genom sjelfva
ändelsen, och till Accusativus hänfördes, med undantag af de fornåldriga
dativformerna, allt det öfriga, sora i casusläran förekommer. För
nybörjarens behof, äfven såsom förberedelse till studium af Latin eller
andra språk, vore härigenom tillräckligt och ändamålsenligt, sörjdt; ja
än mer, för det nu brukliga skriftspråket sjelft, som i formellt
hänseende, utom i fornåldriga talesätt, ej känner någon skillnad mellan
Dativ och Accusativ, vore detta förfaringssätt både ur logisk och
historisk synpunkt fullt rigtigt. ’ ■ .
L Uppström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
