Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skapelsens åldrar af Prof. H. M. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möter allsinga svårigheter från naturforskningens sida. När
det en gång blifver möjligt att anställa noggranna
undersökningar i Armenien och dess grannländer, der det äldsta
men-niskoslägtet haft sitt hemvist och det noachiska diluviumsitt
egentliga område, så är det väl icke alldeles omöjligt, att man
der skall finna spår af menniskor och djur, som förgåtts i
floden, men mycket sannolikt är det just icke; ty då man
betänker, huru ytterst långsamt ett floddelta tillvexer under
loppet af årtusenden, så kan man icke vänta, att en enda
inom ett år afslutad öfversvämning, huru betydande som helst,
kunnat lemna efter sig någon afsats af gyttja, som icke långt
för detta blifvit genom atmosferisk inverkan utplånad, och
så kan man icke heller vänta att påträffa benen af de i
syndafloden förgångna menniskorna och djuren, då dessa icke
kunnat blifva öfverhöljda af tjocka jordlager, såsom de i
urtiden begrafna djuren, utan legat tillgängliga för luftens syre
och följaktligen längesedan måste hafva blifvit genom
förruttnelsen upplösta (jfr. Pfaff s. 659).
Sedan vi nu följt det organiska lifvets utveckling på
jorden och visat, huru naturvetenskap och uppenbarelse
angående detta ämne befinna sig i fullkomlig öfverensstämmelse,
hvilken blott något litet fördunklas vid den menskliga
tillvarelsens äldsta forntid, der naturvetenskapen sjelf förlorar den
Ariadnestråd, som gifvit en så säker ledning genom de
för-menskliga tidehvarfven — ty jordens aflägsna urtid är vida
bättre känd, än den oss närmast liggande, den som
omedelbart föregår och efterföljer menniskoslägtets uppträdande —
gå vi nu tillbaka till en likadan jemförande framställning af de
oorganiska krafternas verksamhet vid jordbildningen.
Det har icke sällan väckt en viss medlidsam dndran, att
skapelseurkundens författare gifvit solen sin plats i fjerd*
skapelsedagen, men vexterna redan i den tredje, hvaraf det
alltså ville synas, som om han tänkt sig den äldsta
vegetationen oberoende af solen. Till stillande af denna undran
må vara nog att anföra följande ställe ur vetenskapens
skapelsehistoria. ”Stenkolsformationen består af kalksten, ler-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
