Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skapelsens åldrar af Prof. H. M. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en mängd smärre dunstklot, som alla på tettligen lika atfstånd
från centralnebulan framrullade med samma dubbla rörelse,
som de förtrt afskiljda fnycket stora planetembryonerna. Dessa
smärre chmstspheroider utgjorde rudimenterna till de många
mellan Jopiter och Mars befintliga småplaneterna. Sist aflösté
sig från solnebulan på bestämda mellantider de dunstbälten,
som formade sig till de medelstora undre planeterna, Mar*}
Ttlhiéy VennSj Mercw-ius. Men sedan den sistnämnda
planeten afskiljt sig från centralnebulan, hade denna efter så
många lidna förluster blifvit så utmattad, att hon icke
förmådde frambringa flera planeter. Nu ändtligen var
motsatsen mellan den centrala solen och de peripheriska planeterna
för alltid fastställd, solsystemet alltså i denna del fulländadt.
Men planeterna hade emedlertid genomgått nya
utvecklingsstadier. I dessa peripheriska dunstklot uppstod återigen
tendensen till gördelbildning, när de voro till omfånget
tillräckligt stora, så att deras soquatorialpartiklars centrifugalkraft
kunde vinna öfverhand öfver deras kärnas attraction.
Planeterna afsöndrade ringbälten efter samma lag, som verkat
deras egen lösgöring från solmassan; dessa dunstformiga
ringar hoprullade sig till klot och bildade planeternas månar.
De smärre planeterna kunde icke åstadkomrrta någon
gördelbildning, af de medelstora hade endast vår jord tillräcklig
kraft till en sådan, men också blott till en enda, medari de
största afsatte flera gördlar öfver hvarandra, af hvilka
somliga ännu i dag icke hafva format sig till månar, såsom t. ex.
Saturni flerdubbla ring. Hade nemligen alla debrne i det
aflOsla dunstbältet lika täthet, så kunde det bibehålla sig i
den ursprungliga formen af en ring, men hade en punkt i
rirtgmassan en dynamisk öfvervigt, så måste hon
sammandraga sig till ett klot, och funnos der flere sådana
öfvervä-gande punkter, så måste ringen brista sönder och forma sig
till lika så många särskilta klot, som der funnos attraherande
medelpunkter. Alla tre möjligheterna hafva förverkligat sig,
äfven den sista, om hvilken Laplace ej kunde någöt veta af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
