Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terbom och sätter honom lyran i handen, är ingen annan,
än detsamma Natursköna. Han bekänner det äfven öppet
på det ställe, vi i det föregående anfört af Prologens 25:te
sida.
För denna sin öfvermenskliga storhet blir Felicia af den
fruktlöst älskade jordsonen, som längtar att återgå inom det
menskliga måttet, kallad: ”väsenlösa väsende” (II, 77). I
hela sin öfversvinneliga skönhetsrikedom var dock Felicia,
såsom naturlif, fattig på det, som är mensklighetens
härligaste skatt — individuell begränsning: hon var derföre
”väsenlös,” ett intet för den, i hvilkens själ betydelsen och
värdet af det väsendtligt menskliga börjat åter uppklarna.
Allt i den skapade verlden är underkastadt utveckling:
sålunda är Tiden en lika mäktig herrskare öfver Felicia, som
öfver Astolf (II, 387). Men är hans välde öfver menskan
förvandling, visar det sig i naturen såsom ett gränslöst
upprepande: sekler äro för Felicia ett intet. Men icke
destomin-dre har hon ett mål: naturen måste upptagas i ande. Mot
detta frigörande från tidens enahanda går naturens stilla
längtan och suckan: det är om denna ”förlossning” Necken, i
våra folksagor, spelar så Ijufligt. Men mot den fromma
naturens längtan stå Felicias önskningar i strid. Hon är nöjd med
sin tillvaro; hon tycker sig så fulländad i sig sjelf: att
upptagas i en högre tillvaro, med rubbning af den redan
gifna, sköna verkligheten, synes henne detsamma som
fullkomlig tillintetgörelse, såsom en återgång till ursömnen.
Utveckling är henne ett förhatligt något, som hon, efter bästa
krafter, söker glömma. Hon fruktar intet så mycket, som
— Intet (60), nämligen att sjunka tillbaka i den enhet, den
modernatt, hvarifrån hon utgått. Denna fruktan är den mörka
60) Den Intets-öcken, som din ångest diktar sig,
Och som af denna äfven kring den thron förläggs,
Der ljusets högsta andar kring Allfader stå:
Hvar finns hon?
(H. 444.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
